Oscar Jonsson: Hultqvist vill ha ett regemente till – det gör inte Sverige säkrare

Medan Sverige väntar på en ny regering fortsätter det säkerhetspolitiska läget i Europa att försämras. I en ledarkommentar i Dagens Nyheter, vars ledarsida betecknar sig som oberoende liberal, lyfts två utvecklingar fram: relationerna mellan USA och Ryssland och de luckor som fortfarande finns i det svenska försvaret.

Trump och Vladimir Putin har bland annat slutit ett avtal om diesel. Ekonomiskt har det liten betydelse, men signalvärdet är desto större. I ledartexten framhålls att Trumps linje går tvärtemot vad som skulle stärka europeisk och svensk säkerhet. Samtidigt ser USA över var i världen landets militära förmågor ska finnas. Nedskärningarna i Europa väntas fortsätta. Ryssland går i motsatt riktning: militärutgifterna ökar med 32 procent fram till 2027, vilket köpkraftsjusterat motsvarar 5 500 till 6 000 miljarder kronor.

Sverige har redan genomfört en mycket stor förstärkning av försvarsbudgeten. Från 66 miljarder kronor 2021 till 175 miljarder kronor 2026. Men enligt försvarsminister Pål Jonson (M) har de nya pengarna i första hand gått till det han kallar ett stambyte, inte en fasadrenovering. Med andra ord har stora delar av resurserna använts till att reparera grundläggande brister i Försvarsmakten snarare än att bygga upp ny kapacitet.

Den kommande mandatperioden kan innebära ett regeringsskifte. Då väntas ett större socialdemokratiskt fokus på att växa armén och öka den politiska detaljstyrningen. Peter Hultqvist (S) har i en reservation i Försvarsberedningen föreslagit ett nytt regemente i Kiruna. Försvarsmakten har själv varnat för att politiska beslut om myndighetens grundorganisation riskerar att leda till fördyrningar och suboptimering. De senaste etableringarna i Falun och Sollefteå, som beställdes 2020, har inte kommit i gång. Byggena har fastnat i processer, domstolar och miljötillstånd. Sollefteå väntas kosta 6,5 miljarder kronor och bli klar tidigast efter 2035.

Sedan 2022 har mycket gjorts som är positivt. Luftvärn, ledningssystem, rymdförmåga, raketartilleri och obemannade system har utvecklats. Men den stora bristen ligger i långräckviddig bekämpning.

Ukrainas krig visar varför det är avgörande. Ett luftförsvar räcker inte ensamt. Att skjuta ned robotar i luften är extremt dyrt och komplicerat. För att skydda ett samhälle måste man också kunna slå ut de plattformar som avfyrar robotarna. Ukraina saknar i stor utsträckning den förmågan. Sverige skulle hamna i ett liknande läge.

Sverige har i dag attackroboten Taurus, som kan skjutas från stridsflygplan och har en räckvidd på 50 mil. Dessutom har HIMARS, som tillverkas av Lockheed Martin, beställts. Robotarna ATACMS och PrSM når 30 respektive 50 mil. De avstånden låter långa, men Östersjöområdet är trångt. Från Ölands södra udde är det 30 mil till Kaliningrads strand – räckvidden räcker alltså inte in över den ryska enklaven. Från Stockholms skärgård är det 60 mil till Sankt Petersburg. Ryska flygfält och baser i Leningrads militärdistrikt ligger därmed utom räckhåll.

Om Sverige hamnade i en situation som Ukrainas skulle det bli svårt att försvara hela landet: energisystemet, kritisk infrastruktur, industri och ekonomiska mål. Möjligheterna att slå mot Rysslands attackplattformar skulle vara minimala. Lärdomarna från Ukraina är tydliga. Det räcker inte med en typ av robot. För att överbelasta motståndarens luftvärn krävs en kombination av långräckviddiga drönare, kryssningsrobotar och ballistiska robotar, och de måste finnas i betydande mängder.

Den bilden förstärks av den upprustning som nu sker i hela Europa. Efterfrågan på system som HIMARS har ökat kraftigt sedan kriget började, och försvarsindustrin i både USA och Europa har tvingats öka takten. För Sveriges del innebär det att valet av system inte bara handlar om teknik, utan om avskräckning och trovärdighet inom Nato.

Ledartexten avslutas med en liknelse: en bågskytt kan fortsätta skjuta mot en borg så länge bågskytten själv inte hotas. Att förstärka borgen eller försöka fånga pilarna i luften löser inte problemet. Ryssland kan i dag bomba Ukraina med relativt låg risk för sina egna system. Fler regementen på glesbygden eller fler stridsvagnar på Östgötaslätten lär inte avskräcka Moskva. Däremot skulle en svensk förmåga att slå mot de plattformar som kan beskjuta oss vara avgörande – för både den egna säkerheten och stödet till allierade.