Lisa Magnusson: Man ska akta sig för att försöka ”förstå” våldsverkarna

Helgens skolprotester i Frankrike har lett till både massuppslutning och omfattande förstörelse. I en ledarkommentar på Dagens Nyheters oberoende liberala ledarsida beskrivs läget som en väckarklocka för ett skolsystem i kris. Över 550 000 människor deltog i demonstrationer mot nedskärningar, lärarbrist och ojämlikhet. Paris beskrivs som en krigszon. Protesterna saknar en central organisation och har vuxit fram som en gräsrotsrörelse bland unga, något som enligt ledarskribenten ger rörelsen en ovanlig kraft.

Bakgrunden är ett skolsystem som under lång tid kämpat med växande klyftor. OECD:s PISA-mätningar har upprepade gånger pekat på stora skillnader mellan elevgrupper, och läraryrket har blivit allt svårare att rekrytera till, inte minst i socioekonomiskt utsatta områden. Resurserna upplevs som otillräckliga. Att protesterna drivs underifrån, utan partipolitisk styrning, har gett dem en bred förankring. Frankrike har en lång tradition av gatuprotester, men skolfrågan har sällan samlat så många människor. Den offentliga skolan ses traditionellt som en bärare av republikens värden, vilket gör frågan särskilt känslig.

Demonstranterna har fått stöd från politiskt håll, från vänster till höger. President Emmanuel Macron har sagt att oron är ”befogad”. Ledarskribenten menar att nästa steg borde vara en bred debatt om hur skolans problem ska lösas. Det stöter dock mot ett hårt ekonomiskt läge. Frankrike har under flera år haft ett högt budgetunderskott, och statsskulden överstiger 100 procent av BNP. Pensionssystemets underskott har tillsammans med ett turbulent omvärldsläge försatt landet i en skuldkris som beskrivs som närmast grekisk. Pandemin och kriget i Ukraina har ytterligare pressat de offentliga finanserna. För Macron-regeringen, som redan mött omfattande protester mot sin pensionsreform, innebär skolprotesterna ytterligare en politisk utmaning.

Kravet på ökade resurser till skolan kolliderar därmed med ett ansträngt budgetläge. Enligt ledarskribenten vore det ändå en början att åtgärda de värsta bristerna, inte minst för barnens och ungdomarnas skull. Men i stället har uppmärksamheten till stor del kommit att handla om våldet. Videoklipp visar maskerade personer som plundrar butiker, bränner restauranger, krossar fönster, vandaliserar bilar och cyklar och kastar sten mot räddningstjänsten. Även historiska byggnader har skadats. Fenomenet med maskerade grupper som ansluter sig till fredliga protester är inte nytt i Frankrike, men omfattningen är ovanligt stor den här gången.

Våldsverkarna är enligt ledarskribenten få i jämförelse med de fredliga demonstranterna, men deras agerande har fått stort utrymme och riskerar att undergräva protesternas legitimitet. Totalt har 1 200 personer gripits runtom i landet. Polisens agerande har samtidigt väckt kritik. Insatserna har växlat mellan hårda ingripanden med batong, tårgas och gummikulor mot fredliga demonstranter och en passiv hållning när regelrätta upplopp pågått. Frågan om polisvåld är känslig i Frankrike, där tidigare protestvågor som de gula västarnas präglats av hårda sammandrabbningar med ordningsmakten.

Trots våldet är det enligt ledarskribenten viktigt att inte tappa bort det ursprungliga budskapet. Skolans problem är verkliga, och protesterna har satt fingret på en fråga som politikerna under lång tid försökt tona ner. Frågan om skolans framtid lär därför dröja kvar på den politiska dagordningen, oavsett hur våldet utvecklas.

Ledarskribenten varnar för att romantisera våldsverkarna, något som Frankrike har en historia av. Forskning om personer som använder våld i politiskt syfte, som citeras i The Conversation i september 2023, visar att de ofta känner sig illa behandlade men också utmärks av en känsla av överlägsenhet och låg oro för konsekvenser. Enligt forskningen är majoriteten män i god fysisk form, och de tycks njuta av den makt som våldet ger. Mobilfilmer visar hur de även attackerat butiksägare och andra som kommit i deras väg.

Detta, menar ledarskribenten, är motsatsen till demokrati. Det handlar om den starkes rätt, inte om politisk kamp. Förhoppningen är att alla våldsverkare ska lagföras och att fördömandet ska bli så massivt att ingen vågar upprepa dåden. Men i Frankrike, konstaterar ledarskribenten, kan en sådan utveckling vara önsketänkande.