Ledare: Ska svenska folket verkligen dömas av amatörer?

Riksrevisionen har granskat Sveriges nämndemannasystem och funnit allvarliga brister. En tredjedel av de tillfrågade domstolarna uppger att nämndemännens beteende i rättssalen har påverkat domstolarnas trovärdighet negativt. Samtidigt konstateras att nämndemännens sammansättning inte speglar befolkningen, varken när det gäller ålder eller etnisk bakgrund.

I svenska domstolar avgörs mål av juristdomare och nämndemän. Juristdomarna bidrar med juridisk expertis, medan nämndemännen är lekmän som ska representera det allmänna rättsmedvetandet. Systemet bygger på att även de cirka 8 100 nämndemännen håller hög klass. Riksrevisionens granskning visar dock att det brister på flera punkter.

En av förklaringarna är den korta utbildningen. Nämndemän får endast en introduktionsutbildning på mellan en och åtta timmar. Många efterfrågar mer tid, fördjupning och utbyte med andra nämndemän. Domstolsverket ser nu över utbildningen, och Riksrevisionen menar att en rekommenderad minimilängd bör införas.

Sammansättningen av nämndemän är svårare att styra. De nomineras av lokala partiföreningar och utses sedan av kommun- eller regionfullmäktige. Ingen instans har ett helhetsansvar för hur gruppen som helhet ser ut. Det innebär att det inte görs någon samlad bedömning av exempelvis ålder, bakgrund eller lämplighet.

Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att partierna inte lyckas sålla bort olämpliga kandidater. Det har förekommit allt från uppseendeväckande argumentation i domar till grova rasistiska inlägg i andra sammanhang. Studier visar också att nämndemännens politiska tillhörighet kan påverka domstolsbeslut på olika sätt.

Den typen av övertramp rimmar illa med rättsstatens principer. Nämndemän, precis som juristdomare, ska vara sakliga, neutrala och döma efter lagboken. När det inte sker hotas förtroendet för det svenska rättsväsendet.

Det finns flera sätt att komma bort från ideologisk påverkan. En statlig utredning har föreslagit att andra än partierna ska få nominera nämndemän, gärna kombinerat med en minimikvot för hur stor andel som ska utgöras av icke-partipolitiska kandidater. Ett mer radikalt alternativ vore att helt slopa den politiska kopplingen till uppdraget.

Frågan är om traditionen med lekmannadomare över huvud taget ska finnas kvar. I många länder dömer enbart yrkesdomare. Mot den bakgrunden kan det finnas skäl att utreda om det svenska systemet med nämndemän bör förpassas till historien.

Sveriges domstolar har en central roll i rättssamhället. För att upprätthålla allmänhetens förtroende krävs att både juristdomare och nämndemän uppfyller högt ställda krav. Riksrevisionens granskning visar att det i dag finns tydliga brister i hur nämndemän utbildas, rekryteras och kontrolleras. Utan åtgärder riskerar systemet att fortsätta skada domstolarnas anseende.

En viktig slutsats är att utbildningen måste bli längre och mer strukturerad. Det räcker inte att nämndemän får några timmars introduktion innan de deltar i rättegångar. Domstolsverket bör därför ta fram tydliga riktlinjer för vad uppdraget kräver och hur nämndemän ska förberedas.

Rekryteringen behöver också ses över. Om partierna inte kan garantera att kandidaterna är lämpliga, måste andra vägar in i systemet öppnas. Det handlar om att säkerställa att nämndemännen verkligen speglar samhället och att de inte använder sitt uppdrag för att driva politiska agendor.

Frågan om nämndemännens framtid är inte bara en fråga om praktisk organisation. Den handlar i grunden om vad slags rättssamhälle Sverige ska vara. Lekmannadomare har en lång historia i svensk rättskipning, men tradition i sig är inget tillräckligt skäl att behålla ett system som inte fungerar som det är tänkt.

Om politisk tillhörighet fortsätter att påverka domstolsbeslut, eller om olämpliga personer tillåts sitta som nämndemän, urholkas rättssäkerheten. Det är därför angeläget att Riksrevisionens slutsatser tas på allvar och att reformer genomförs. Både domstolarna och allmänheten förtjänar ett system som är förutsägbart, rättvist och fritt från otillbörlig påverkan.

Frågan är nu hur Domstolsverket och lagstiftaren väljer att agera. Riksrevisionen har pekat på flera konkreta brister, och det finns färdiga förslag på bordet. Det som återstår är politisk vilja att genomföra förändringar.