På söndagen den 25 oktober 2026 publicerade Dagens Nyheter en ledare med rubriken ”Hur i hela friden kunde Vänsterpartiet missa det här?”. Redan i ingressen slår tidningen fast att Vänsterpartiet inte klarar av den mest grundläggande uppgiften för ett parti: att ha koll på vilka som placeras på listorna inför ett val. Ledaren riktar skarp kritik mot partiet och väcker frågor som sträcker sig långt bortom den enskilda händelsen.
I Sverige är det partierna själva som bestämmer vilka kandidater som står på deras valsedlar. Något statligt förhandsgodkännande av kandidater finns inte. Valförrättarna kontrollerar att valsedlarna uppfyller formella krav, men det politiska ansvaret för att en person är lämplig att företräda partiet vilar helt på partiet. Det är ett ansvar som inte kan delegeras bort.
DN:s ledarsida menar att Vänsterpartiet har brustit i just detta ansvar. Att en partiledning inte känner till vilka namn som finns på de egna listorna är allvarligt, oavsett om det handlar om riksdagsval, regionval eller kommunval. Det signalerar att partiet saknar fungerande rutiner för nomineringar, kontroll och uppföljning.
Kritiken träffar Vänsterpartiet i ett känsligt läge. Partiet har under flera år försökt bygga en bild av sig självt som ett modernt och demokratiskt alternativ, med starkt medlemsinflytande och höga ambitioner när det gäller jämlikhet och rättvisa. När det då visar sig att partiet inte har kontroll över sina egna kandidatlistor blir kontrasten mellan bilden och verkligheten påtaglig.
Ledaren väcker också frågor som går bortom enskilda personer. Hur kunde detta hända? Vem visste vad? Och framför allt: vad gör partiet nu? En partiledning som inte kan svara på de frågorna har ett allvarligt förtroendeproblem. Frågan är inte bara vem som satt på listan, utan vilka mekanismer som gjorde att ingen stoppade det i tid.
Det är inte första gången ett svenskt parti hamnar i blåsväder efter att en kandidat på en valsedel visat sig ha en bakgrund eller åsikter som partiet inte kan stå för. Liknande fall har uppmärksammats i olika delar av landet genom åren. Skillnaden är att Vänsterpartiet gjort sig känt för att värna intern demokrati och medlemmarnas inflytande. Därför väcker just detta fall extra stark uppmärksamhet.
I svensk valsedels tradition är kandidaterna ofta okända för de flesta väljare. Många röstar på ett parti utan att veta vilka personer som finns på listan. Men det betyder inte att listorna är betydelselösa. Tvärtom är de en central del av representativ demokrati. De personer som väljs in i riksdag, regioner och kommuner ska företräda väljarna under hela mandatperioden. Därför måste partierna vara noggranna med vilka de sänder fram.
Sedan personval infördes i Sverige har väljarna möjlighet att markera en särskild kandidat på valsedeln. De flesta väljare använder dock inte den möjligheten. Det innebär att listans ordning i praktiken ofta avgör vilka som blir valda. Därför är sammansättningen av listorna en maktfråga. Många nomineringar avgörs långt innan väljarna kommer till vallokalen.
DN:s ledare pekar på att detta handlar om en av partiernas allra viktigaste uppgifter. Utan kontroll över listorna förlorar partiet trovärdighet i ögonen på både väljare och samarbetspartier. I en tid när förtroendet för politiska institutioner redan är skört blir det extra allvarligt.
Vänsterpartiet har nu all anledning att se över sina nomineringsprocesser. Det räcker inte med att hänvisa till lokala avdelningar och enskilda medlemmar. Det måste finnas tydliga regler för hur kandidater tas fram, hur de kontrolleras och hur eventuella varningssignaler hanteras. Annars riskerar partiet att hamna i samma situation igen.
Frågan är också politisk i vidare mening. Om ett parti inte kan garantera kvaliteten på sina listor, vad säger det då om partiets förmåga att ta ansvar i regeringsställning? Det är en fråga som väljarna med all rätt kan ställa. DN:s ledare gör det med skärpa.
På söndagsmorgonen publicerades texten under rubriken ”Hur i hela friden kunde Vänsterpartiet missa det här?”. Rubriken sammanfattar en frustration som sannolikt delas av många. Det handlar inte om en enskild kandidat eller en enskild valsedel. Det handlar om grunderna för politiskt förtroende.
Vad som händer härnäst återstår att se. Men en sak är tydlig: Vänsterpartiet måste nu visa att det kan ta sitt ansvar. Det räcker inte med interna utfästelser. Väljarna vill se att partiet har ordning på sina egna led. Först då kan frågan läggas ner.
