Israels oppositionspartier bekräftar löftet att avsätta Netanyahu – men vägen är fortfarande oviss

Israels oppositionsledare Gadi Eisenkot säger att landets fyra oppositionspartier fortfarande står fast vid sitt löfte att avlägsna Benjamin Netanyahu från makten. Men vägen dit genom parlamentet, knesset, är allt annat än säker, uppger israeliska medier.

Eisenkot, tidigare chef för Israels försvarsmakt och en av oppositionens mest framträdande röster, konstaterar att enigheten kring målet finns kvar. Däremot saknas fortfarande en konkret strategi för hur en misstroendeomröstning ska kunna vinnas.

Utmaningen är strukturell. Israels politiska system bygger på koalitioner, och Netanyahu har under lång tid visat en ovanlig förmåga att hålla samman ett regeringsunderlag trots inre spänningar. Oppositionens fyra partier representerar dessutom skilda politiska traditioner – från socialliberala Yesh Atid till nationellt inriktade partier – vilket gör gemensamma initiativ komplicerade.

För att avsätta en sittande premiärminister krävs att en majoritet av knessets 120 ledamöter ställer sig bakom ett misstroendevotum eller en alternativ regering. Israel saknar en formell konstitution, men enligt de grundlagar som reglerar det politiska systemet måste en regering ha stöd av en majoritet av parlamentets ledamöter. Det räcker således inte med att oppositionspartierna är överens inbördes – de måste också locka över ledamöter från regeringskoalitionen eller från partier som i dag stödjer Netanyahu från sidan.

Netanyahus politiska överlevnad har flera gånger bedömts som hotad, inte minst på grund av de pågående rättsprocesserna mot honom. Han står åtalad i flera korruptionsmål, men har samtidigt lyckats förvandla rättsprocessen till ett politiskt slagträ. Budskapet att han är utsatt för en politiskt motiverad jakt har mobiliserat hans sympatisörer och bidragit till att hålla regeringsunderlaget intakt.

Hans nuvarande regering har vilat på ett i israelisk politik ovanligt brett block bestående av konservativa partier, religiösa grupper och ultranationalistiska krafter. Samtidigt har inre sprickor varit synliga. Konflikter om allt från militärtjänstgöring för ultraortodoxa till budgetsatsningar har flera gånger satt koalitionen på prov, hittills har man dock lyckats överbrygga sina meningsskiljaktigheter när det verkligen gällt.

Det politiska landskapet i Israel har under senare år präglats av extrem instabilitet. Landet har genomgått flera nyval under kort tid, och ingen regering har lyckats sitta hela mandatperioden. Resultatet har blivit ett tillstånd av nästan permanent valrörelse, där partiledare ständigt försöker positionera sig inför nästa omröstning.

Säkerhetsläget komplicerar bilden ytterligare. Efter attackerna den 7 oktober 2023 och det utdragna kriget som följt – med strider i Gaza, på Västbanken och mot Hizbollah i Libanon – har frågan om nationell enhet fått förnyad aktualitet. Många israeler frågar sig om ett maktskifte mitt under pågående säkerhetskriser är ansvarsfullt, eller om landet tvärtom behöver en bredare samling.

Eisenkot har själv varit en tydlig röst i säkerhetsdebatten. Som tidigare stabschef har han kritiserat regeringens krigföring och frånvaron av en strategi för tiden efter Gaza. Hans militära bakgrund ger honom trovärdighet i dessa frågor, men har också skapat spänningar inom oppositionen. Framför allt går åsikterna isär om hur långt samarbetet med arabiska partier ska sträcka sig.

Oppositionens dilemma är i grunden matematiskt. Utan ett samlat block mot Netanyahu, inklusive partier som i dag befinner sig i regeringslägret, räcker inte de fyra partiernas röster. Frågan är om någon av Netanyahus nuvarande koalitionspartner är beredd att byta sida – och i så fall till vilket pris.

Samtidigt ligger en bredare diskussion om Israels framtid under ytan. Frågor om rättsväsendets roll, förhållandet mellan religion och stat och den långsiktiga lösningen på konflikten med palestinierna formar det politiska klimatet. Opinionsmätningar har under längre tid visat att en majoritet av väljarna vill se ett regeringsskifte, men frågan om vem som i så fall ska leda en ny regering är långt ifrån avgjord.

Eisenkot tycks vara medveten om detta. Hans uttalanden syftar till att hålla oppositionens mål levande i opinionen, samtidigt som han undviker att utfästa sig om något som inte kan infrias. En sak är klar: det politiska trycket mot Netanyahu lär inte minska. Varje omröstning, varje utredning och varje ny spricka i regeringskoalitionen kan bli den punkt där det politiska landskapet förändras – eller förblir låst.