Svenska Filminstitutet (SFI) anser att ett nytt nationellt centrum för bevarande av film måste prioriteras. I en rapport som lämnats till regeringen slår institutet fast att ett beslut måste fattas redan nästa år. Annars riskerar värdefulla delar av det svenska filmarvet att gå förlorade. Det handlar om allt från stumfilmer och journalfilmer till dokumentärer och tv-inspelningar som tillsammans utgör en viktig del av landets kulturarv.
Sverige har en lång filmhistoria. Redan tidigt samlade man in och bevarade film, och i dag omfattar samlingarna flera miljoner rullar. Men många av dessa rullar är i dåligt skick. De kräver mycket specifika förvaringsmiljöer med rätt temperatur och luftfuktighet. Enligt SFI är dagens lokaler inte tillräckliga för att garantera att materialet överlever i längden.
I rapporten framhåller institutet att tiden håller på att rinna ut. Film är ett skört material. Nitratfilm, som användes under stumfilmstiden, är inte bara brandfarlig utan bryts också ner med tiden. Äldre acetatfilm kan drabbas av det som kallas vinäger-sjukan, en kemisk process som gör att filmen blir skör och till slut helt oanvändbar. Digitala inspelningar har i sin tur andra problem, som att filformat blir föråldrade och att datalagring kräver ständig uppdatering.
Därför behövs en modern anläggning med klimatkontrollerade arkiv och utrustning för både fysiskt och digitalt bevarande. Ett sådant centrum skulle också kunna fungera som en plats för forskning, utbildning och visningar. SFI menar att frågan handlar om både kulturpolitik och infrastruktur. Utan en långsiktig lösning förlorar Sverige inte bara filmer, utan också kunskap om hur samhället har förändrats.
Frågan kommer inte i ett vakuum. Flera andra länder har under senare år satsat stort på nationella audiovisuella arkiv. I Norge och Danmark finns sedan länge uppbyggda institutioner för att bevara film, radio och tv. Inom EU pågår också arbete med att digitalisera och göra kulturarv tillgängligt. I det perspektivet framstår Sverige som allt mer omodernt. Samtidigt ökar intresset från allmänhet och forskare för äldre filmmaterial, inte minst via streamingtjänster och digitala plattformar.
Ett nytt filmarvscentrum skulle kunna få betydelse även för filmbranschen i stort. Bevarade filmer kan användas i nya produktioner, som dokumentärt underlag och som inspiration för nya berättelser. För filmbolag och arkiv innebär en säker lagring att rättigheter och historiska inspelningar kan nyttjas även i framtiden. På så sätt handlar frågan inte bara om kulturarv, utan också om ekonomiska värden och en levande filmsektor.
SFI lämnade rapporten efter ett regeringsuppdrag. Nu ligger bollen hos politikerna. Enligt institutet krävs ett beslut redan nästa år för att planeringen ska kunna komma igång i tid. Varje år av väntan innebär ökade risker och sannolikt också högre kostnader. Det handlar om att ta ställning till var i landet ett centrum ska ligga, hur verksamheten ska finansieras och hur samarbetet med andra institutioner ska se ut.
Svenska Filminstitutet understryker att frågan inte kan skjutas upp. Filmen är ett unikt tidsdokument som skildrar allt från vardagsliv och arbete till politik och samhällskriser. Utan en fungerande infrastruktur riskerar stora delar av detta material att försvinna för alltid. Rapporten ger regeringen ett underlag för att agera. Frågan är om politikerna tar varningen på allvar och fattar det beslut som krävs.
