Hemliga yrkesgruppen som får Kungliga Operan att gå runt: ”Kan inte vara nervös”

Det är femton minuter kvar till föreställning. I ett logeområde på Kungliga Operan i Stockholm kämpar påklädaren Charlotta Wester-Forsén med kvällens verkliga diva: en pampig bröllopsklänning med ett flera meter långt tyllsläp. ”Den här klänningen är föreställningens största diva”, säger hon. Längs livet fästs ett radband av hakar, och i det ena paret av sopranens två spetstrosor sitter en mikrofon gömd.

Kerstin Avemo, som gör rollen som bruden Justine, ska snart ut på scenen för att sjunga en scen från en solstol, i bara bh och trosor. Sedan väntar det tunga släpet. Wester-Forsén har klätt operasångare i 23 år, men kvällen är inte vilken som helst: det är sista föreställningen av ”Melancholia” i den aktuella reprisomgången. Operan, med samma namn som Lars von Triers film, hade urpremiär 2023 och blev en av de stora satsningarna under Kungliga Operans 250-årsjubileum. Nu har den spelats igen med några nya solister och vissa ändringar i musiken.

Bakom kulisserna är Wester-Forsén en av fyra fast anställda påklädare på operan. Hennes jobb börjar där kostymörens slutar. Hon gör passningslistor, ser till att underkläder och tillbehör finns på plats, lägger fram kläderna i logerna och hjälper damsolisterna med deras kostymer. Hon är ofta den sista personen en artist möter innan ljuset går upp. Arbetet handlar lika mycket om människokännedom som om knappar och tyll.

– Det handlar om att kunna läsa av människor och stämningar. Alla artister har olika förberedelser, och jag måste lära mig deras rutiner. Det svåraste är när en artist kommer tillbaka och är missnöjd med sin insats. Då måste man känna av personen och hitta rätt sätt att bemöta den. Vissa vill prata, andra vill vara ifred, säger Wester-Forsén.

Hon hamnade i yrket av en slump. Efter praktik på kostymateljén fick hon ett samtal från chefen för påklädarteamet, och hennes första föreställning var ett genrep av baletten ”Törnrosa”. Där fick hon en loge med sex dansare och en passningslista utan att riktigt veta hur man knäpper en tutu. Hon fick hjälp av kollegorna men fick lära sig mycket själv. Den andra nya påklädaren kom aldrig tillbaka.

– Man kan väl säga att man måste vara lite klippt och skuren för det här jobbet, säger hon och ler.

Påklädningen är ett precisionsarbete. Ett vanligt klädbyte under en föreställning tar omkring två minuter, men i ”Melancholia” är det mest kritiska momentet ett byte som måste ske på 30 sekunder, i mörker. Wester-Forsén och en kollega står redo i kulissen med ficklampa och klänning. Själv får hon inte bli nervös, förklarar hon.

– Jag kan inte vara nervös, det skulle smitta av sig på artisterna. Jag måste vara lugn i stressade situationer, det är det viktigaste i det här jobbet. Men när vi väl har fått på en artist en klänning med avancerad knäppning på 30 sekunder och släppt iväg henne igen, då gör vi high-five.

Även om mycket går på rutin kan saker gå fel. Under en föreställning av ”Carmen” saknades den svarta spetssolfjäder som Carmen ska slå Don José med i slutscenen. Wester-Forsén letade överallt men fick till slut ta en ersättare. Den visade sig vara dålig: den gick sönder i tusen bitar när sångerskan slog till med den.

– Då ville jag sjunka genom golvet, säger hon.

Ett lyckat kostymbyte märks inte av publiken. Det är själva måttet på ett bra jobb, menar Wester-Forsén. Hon har aldrig längtat efter att stå på scenen själv. Tvärtom tycker hon om att finnas i kulisserna.

– Det är ett mått på att vi gör ett bra jobb att jag inte syns. En föreställning ska vara så att man går in i en annan värld. Då ska publiken inte sitta och tänka på vad som händer bakom scenen.

Nu väntar en ny tid för operahuset. Kungliga Operan vid Gustav Adolfs torg ska genomgå en omfattande renovering, och den sista föreställningen i det anrika huset spelas den 1 december 2026. Under renoveringen, som väntas pågå till 2032, flyttar opera och balett till den nya scenen Gasometer i Norra Djurgårdsstaden. För påklädarna innebär det nya loger, nya kulisser och nya rutiner – men kärnan i arbetet lär vara densamma: att få allt att se sömlöst ut, även när det brinner till i kulissen.