Think Pink-avfall finns kvar på nio platser i Sverige – saneringen av Kagghamra kan dröja till 2028

Rättsprocessen mot Think Pink är nu avslutad. Flera nyckelpersoner i avfallsbolaget har dömts till fängelse, och efter överklaganden har domstolsärendet slutligen kunnat stängas. Men för de kommuner som fortfarande har kvar avfall från bolaget på sina marker är problemet långt ifrån löst.

Think Pink har kommit att symbolisera ett av de allvarligaste fallen av avfallsbrottslighet i Sverige. Bolaget tog emot bygg- och rivningsavfall, och fick betalt för att ta hand om det. Enligt domstolarna hamnade stora mängder av detta i stället på fastigheter, i skogspartier och i jordhögar där det inte hörde hemma. Under flera år kunde verksamheten fortsätta, samtidigt som larm kom in till myndigheterna om att något inte stod rätt till.

I dag finns spåren efter Think Pink kvar på minst nio platser i Mellansverige. Det rör sig om allt från mindre utfyllnader till omfattande avfallsberg som måste undersökas, sorteras och transporteras bort. En av de mest uppmärksammade platserna är Kagghamra i Botkyrka kommun, söder om Stockholm. Tidigare var Kagghamra ett grönt landsbygdsområde. I dag är det också en påminnelse om vad som händer när kontrollen över avfallsbranschen brister.

Kommunen har under lång tid försökt få till stånd en sanering. Men ansvarsfrågan är oklar, och de eventuella tillgångar som bolaget lämnat efter sig räcker inte långt. Därför riktas blickarna mot staten. Botkyrka hoppas att statliga medel ska betala saneringen av avfallsberget i Kagghamra. Enligt nuvarande bedömning kommer det dock inte att ske förrän tidigast 2028. Det innebär att både närboende och natur måste leva med problemet i flera år till.

Think Pink-fallet visar också på en bredare problematik inom den svenska avfallsindustrin. Branschen växer, trycket på återvinning ökar och allt fler aktörer vill in på marknaden. Det har lett till hård konkurrens och i vissa fall till företag som sätter vinst före lagstiftning. När avfallsbolag dumpar i stället för att återvinna, blir kommunerna ofta sittande med notan. De juridiska processerna tar tid, och den som lämnat avfallet kan ha hunnit gå i konkurs innan någon döms.

Det senaste decenniet har flera liknande skandaler uppmärksammats i Sverige. Gemensamt för dem är att de sker i gränslandet mellan lagligt och olagligt avfallshantering. Stora mängder schaktmassor och rivningsrester transporteras över kommungränserna, och det är inte alltid lätt för tillsynsmyndigheterna att veta var de hamnar. Think Pink-fallet har därför lett till krav på skärpt lagstiftning och bättre spårbarhet. Flera kommuner har redan börjat ställa hårdare krav i upphandlingar, med dokumentationskrav som ska göra det lättare att följa avfallet ända till slutdestinationen. Även inom EU pågår ett arbete för att skärpa reglerna för avfallstransporter.

För Botkyrka är det ändå liten tröst. Även om Think Pink-målet är avslutat i juridisk mening kvarstår de konkreta miljöproblemen. Att sanera ett avfallsberg av det slag som finns i Kagghamra är både kostsamt och tekniskt krävande. Det handlar om att skilja farligt avfall från ofarligt, transportera bort stora mängder och i vissa fall återställa naturmark. Hela processen kan ta många år, även sedan finansieringen är löst.

Frågan om vem som ska betala har också blivit politisk. Flera partier har under senare år drivit krav på att staten ska ta ett tydligare ansvar för sanering efter avfallsskandaler. Men beskeden från regeringshåll har varit försiktiga. De statliga anslagen för förorenade områden är begränsade och konkurrerar med många andra behov.

Under tiden ligger avfallet kvar. I Botkyrka, liksom på flera andra platser i Mellansverige, väntar kommunerna på besked. Det enda som är säkert är att avfallsproblemet inte försvinner av sig självt.