Kristersson om sonderingsuppdraget: ”Det kommer att bli svårt”

Sverige har inlett en ny och oviss fas i regeringsbildningen. Efter att Centerpartiets ledare Elisabeth Thand Ringqvist röstades ned med stor marginal i tisdagens statsministeromröstning har talmannen Andreas Norlén gett Moderaternas ledare Ulf Kristersson i uppdrag att sondera möjligheterna att bilda en regering. Kristersson har en vecka på sig att genomföra sina samtal med partiledarna och redan innan han har börjat ligger förväntningarna lågt.

– Jag ser framför mig att det kommer att bli svårt, sannolikt mycket svårt, men kanske inte helt omöjligt, säger han.

När Kristersson får frågan om vad som konkret talar för att han ska lyckas med uppdraget är svaret kort:

– Ganska lite faktiskt.

Det är tredje gången som talmannen prövar en ny kandidat. Tidigare har riksdagen röstat nej både till Socialdemokraternas Magdalena Andersson och till Elisabeth Thand Ringqvist. Kristersson säger att han respekterar talmannens bedömning och ser logiken i att ytterligare en regeringsbildning nu måste prövas seriöst.

– Det är logiskt, någon annan regeringsbildning behöver prövas seriöst. Alla lösningar förefaller nu osannolika, men det mest osannolika är ändå att Sverige aldrig kommer att få en regering, säger han.

Sverige styrs sedan länge enligt principen om negativ parlamentarism. Det innebär att en statsministerkandidat kan bli godkänd om inte en majoritet av riksdagens ledamöter röstar emot förslaget. Processen ställer därför stora krav på förhandlingar och samarbete mellan partier som inte nödvändigtvis sitter i regering tillsammans. Den uppgift som Kristersson nu tagit sig an handlar i praktiken om att hitta en konstellation som åtminstone inte har en majoritet emot sig.

Utgångspunkten för Kristerssons sonderingar är att bilda en icke-socialistisk regering. I det upplägget kan alla partier utom Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ingå. Det öppnar i teorin för stöd från Kristdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna. Samtidigt är Kristersson tydlig med att han gärna också talar med Socialdemokraterna, särskilt i frågor där landet behöver långsiktiga lösningar.

– Jag pratar även gärna med Socialdemokraterna eftersom vi har stora och viktiga överenskommelser, inte minst om säkerhetspolitiken där jag är väldigt mån om en långsiktig stabilitet, säger han och understryker att det i så fall inte handlar om något regeringssamarbete med S.

Kristersson räknar med att använda hela den kommande veckan till samtal med de andra partiledarna. Han ser framför sig att processen till slut kommer att landa i en ny statsministeromröstning i riksdagen.

– Jag ser framför mig att det kommer att landa i en votering, säger han.

Det politiska läget är exceptionellt låst. Den rödgröna sidan har inte tillräckligt stöd för att få fram en statsminister, och den icke-socialistiska sidan har hittills inte lyckats enas. Flera svåra frågor skiljer partierna åt, inte minst synen på Sverigedemokraternas inflytande. Centerpartiet har länge varit ovilligt att delta i en regeringskonstellation där SD har en avgörande roll, medan Moderaterna har haft ett nära samarbete med SD under de senaste åren. Det är en av de knutpunkter som avgör om Kristersson kan lyckas.

Samtidigt är säkerhetsläget en faktor som kan tvinga fram pragmatism. Rysslands invasion av Ukraina har förändrat de svenska partiernas inställning till försvarspolitik, Nato och risktagande. Kristersson har därför velat markera att säkerhetspolitiken måste stå över blockgränserna. Det är ett budskap som kan skapa utrymme för samtal, även om det inte nödvändigtvis räcker för att hålla ihop en regering.

Om Kristersson misslyckas med sitt uppdrag är det oklart hur talmannen ska gå vidare. Riksdagen har redan sagt nej till båda de första kandidaterna och alternativen krymper för varje omröstning. En sådan situation skulle kunna fördjupa den politiska krisen och i förlängningen öka trycket på partierna att kompromissa.

Att Kristersson själv inte tror särskilt mycket på sin egen framgång säger en hel del om hur svårt det politiska pusslet är. Men genom att acceptera uppdraget ser han till att alla tänkbara vägar prövas innan en lösning kan läggas på bordet. Redan det är en signal till väljarna att regeringsfrågan inte överges i ett försök att vinna politiska poäng. Frågan är om den låsta kammaren till slut kan enas om något annat än att avvakta.