Statsvetare: Förvirrande signaler från Centerpartiet

Efter att Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist på tisdagen röstades ned i riksdagen går nästa steg till Moderaternas Ulf Kristersson, som tackat ja till talmannens uppdrag att sondera möjligheterna för en ny regering. Förlusten var omfattande och pressen är nu hård på partierna: bara två statsministeromröstningar återstår innan ett extraval blir oundvikligt.

Situationen är ett resultat av det parlamentariska dödläge som uppstått efter valet. Riksdagen är i det närmaste jämnt delad mellan det borgerliga blocket – Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna med stöd av Sverigedemokraterna – och det rödgröna lägret med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet. Inget block har egen majoritet, vilket gör Centerpartiet till en nyckelspelare i regeringsfrågan. Utan partiets stöd har varken Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson möjlighet att samla en majoritet bakom sig.

När Centerpartiet på tisdagen röstade nej till sin egen partiledare – ett ovanligt steg i svensk politik – var det inte bara ett avslag på Thand Ringqvists kandidatur. I partiets röstförklaring fanns en formulering som statsvetaren Tommy Möller menar kan vara betydligt mer genomtänkt än vad den först framstår som.

Centerpartisten Daniel Bäckström sade att partiet inte fått väljarnas mandat för att släppa in Vänsterpartiet i en regering – och inte heller väljarnas mandat att möjliggöra sverigedemokratiska ministrar.

– Det kan tolkas som att man skulle kunna släppa fram Kristersson utan SD-ministrar. Ett sådant uttalande har arbetats fram väldigt noggrant. I det här läget får man utgå från att varje ord är genomtänkt och att även det som inte sägs är genomtänkt, säger Möller.

Centerpartiet har sedan tidigare varit tydliga med att man inte kan stödja en regering som samarbetar med Sverigedemokraterna. Det budskapet upprepade Thand Ringqvist i samband med tisdagens omröstning. Möller ser dock två tänkbara förklaringar till de motstridiga signalerna.

– Det ena är att man medvetet skickar förvirrande signaler för att sätta press på Socialdemokraterna. Det andra är att Elisabeth Thand helt enkelt har svårt att hitta rätt ord, säger han.

Frågan är vad ett eventuellt släppande av en Kristerssonregering med SD-stöd, men utan SD-ministrar, skulle innebära för Centerpartiets väljare. Möller menar att det skulle kunna uppfattas som ett svek – men att väljarna samtidigt kan se det som ansvarslöst att driva landet till ett extraval.

– Det är svårt att säga hur stort svek. Väljare kan också uppfatta det som ansvarslöst att driva det så långt att det går till ett extraval i stället för att släppa fram Kristersson, säger han.

Henrik Ekengren Oscarsson, statsvetare vid Göteborgs universitet, tror att Thand Ringqvist kommer att hålla fast vid sitt beslut att inte stödja en regering som samarbetar med SD. Men han utesluter inte att Centerpartiet kan tänka sig att lägga ner sina röster om partiet får garantier om att Sverigedemokraterna inte får inflytande över politiken.

– Det skulle i så fall vara om man kan ge Centerpartiet försäkringar om att Sverigedemokraterna inte kommer att ha något inflytande över den förda politiken. Men varför skulle Sverigedemokraterna gå med på det? säger han.

Ett annat alternativ är att Kristersson försöker bilda en bredare regering – ett ”nytt lag” – som förutom M, KD och L även inkluderar Centerpartiet. För en majoritetsregering skulle det krävas ytterligare 64 mandat utöver de tre borgerliga partiernas. Centerpartiet har 25 mandat, vilket inte räcker för egen majoritet men skulle förändra det parlamentariska läget avsevärt.

– Kristersson måste ändå visa att han har gjort ett tappert försök. Han kan inte ge upp för tidigt utan måste prova alla möjligheter, säger Ekengren Oscarsson.

Kristersson ska återrapportera till talmannen Andreas Norlén den 10 november. Därefter är det talmannens uppdrag att besluta om nästa steg. Om ingen statsministerkandidat godkänns inom de två återstående omröstningarna – en process som regleras i regeringsformen – utlyses extraval. Det vore i så fall det första sedan 1958. Ingen av partiledarna vill officiellt se en sådan utveckling, men med två block som vägrar röra sig mot varandra blir risken allt mer påtaglig. Den politiska osäkerheten har redan väckt frågor om Sveriges styrbarhet, och en utdragen regeringskris riskerar att påverka såväl inhemskt förtroende som internationella bedömningar av landet.