Tomas Ramberg: Det pågår en skönhetstävling mellan de rödgröna

Under ytan på den uppmärksammade statsministeromröstningen, där Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist återigen stoppades, pågår nu intensiva politiska samtal mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centern och Miljöpartiet. Parterna som tidigare legat i öppen konflikt har inlett diskussioner om regeringsbildningen – ett tecken på att båda sidor gjort betydande eftergifter.

Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar har gått med på att diskutera politiskt innehåll utan att först ha fått garantier om ministerposter. Tidigare har V varit tydliga med att samtal om sakpolitik saknar mening innan regeringsfrågan är löst. Centern har i sin tur accepterat att en framtida regering måste byggas på de fyra partierna S, V, MP och C – efter att drömmen om ett mittenalternativ definitivt avskrivits. Det innebär att Centern nu även för dialog med Vänsterpartiet om regeringspolitik.

De senaste dagarna har rykten florerat om att Centern skulle kunna tänka sig att byta sida och stödja en moderatledd regering – under förutsättning att Sverigedemokraterna hålls utanför. Bilden har aktivt spritts från både vänster- och högerhåll. Socialdemokraterna vill pressa Vänsterpartiet att släppa sitt krav på regeringsdeltagande genom att måla upp hotet om en fortsatt högerregering, medan högern och näringslivets företrädare sätter tryck från sitt håll. Även centerkällor har bidragit till ryktesspridningen för att ge intryck av att partiet har alternativa vägar framåt.

På tisdagen avfärdades dock den möjligheten ännu en gång av Thand Ringqvist och andra ledande centerpartister. Enligt flera bedömare har det aldrig varit ett realistiskt alternativ. Ett samarbete med Sverigedemokraterna skulle svika Centerns väljare i en fråga som rör partiets grundläggande identitet. Avståndstagandet från SD är inte bara en röd linje – det är kärnan i Centerns syn på vad liberalism innebär i dagens Sverige.

Sverigedemokraternas interna debatt om svenskhet – huruvida det handlar om etnicitet, födelseort eller kulturell assimilering – har oavsiktligt gett centerledningen draghjälp. I de rödgrönas ögon framstår samtliga positioner i den debatten som mer eller mindre problematiska. I det läget är det knappast lockande för Centern att närma sig ett högersamarbete som inkluderar SD.

Utvecklingen är ett bakslag för Moderaternas ledare Ulf Kristersson, som av talmannen fått i uppdrag att sondera möjligheten att vinna över Centern till sin sida – en sida som oundvikligen inkluderar samarbete med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Kristersson har själv konstaterat att hans möjligheter att lyckas är mycket små. Han räknar enligt uppgift med att talmannen nästa vecka utlyser en omröstning där även han röstas ned.

Om så sker återstår endast ett extra val innan regeringsfrågan kan lösas. Många bedömare menar att ett extraval kan vara det som krävs för att bryta dödläget – den avgörande frågan är vilka partier som ska få ministerposter i en eventuell regering under Magdalena Andersson.

Nu pågår en kamp mellan partierna om vem som framstår som mest konstruktiv i förhandlingarna. Elisabeth Thand Ringqvist hävdar att Centern gjort allt som står i partiets makt för att lösa regeringsfrågan och att Vänsterpartiet och Miljöpartiet bär ansvaret om det blir extra val – genom sina krav på regeringsdeltagande.

Vänsterpartiet säger sig å sin sida vara berett att kompromissa på alla tänkbara punkter, utom just ministerfrågan. När Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling vädjade till Centern inför riksdagens omröstning varnade han för konsekvenserna av en regering med SD-inflytande och framhöll att C och V ”står trygga i en sak: människovärdet”.

Frågan är nu vilket av de rödgröna partierna som får bära ansvaret om de känsliga förhandlingarna inför den fjärde omröstningen kollapsar och leder till extra val. Det är den kampen som för närvarande utspelar sig i kulisserna – en kamp där båda sidor försöker positionera sig som den part som gjort mest för att hålla samman blocket. Utfallet avgör inte bara vem som blir statsminister, utan också hur de politiska maktförhållandena i Sverige formas under kommande mandatperiod.