Rickard Persson: Truls inte ens nära – ändå gör Sverige sitt bästa EM på 30 år

Anton Källberg var bara en match från karriärens största titel när EM-finalen i Sloveniens huvudstad Ljubljana avgjordes på söndagen. Den 27-årige svensken föll med 3–4 i set mot Frankrikes Felix Lebrun, ett framtidslöfte som av flera bedömare utpekas som en blivande världsetta. Källberg pressade fransmannen genom hela finalen, men i det sjunde och avgörande setet kollapsade han fullständigt och förlorade med 1–11.

Tungt blev det även i dubbeln. Tillsammans med Kristian Karlsson föll Källberg i finalen mot bröderna Felix och Alexis Lebrun, 20 respektive 23 år – två spelare som ser ut att kunna dominera europeisk bordtennis under lång tid framöver. Frankrike har på kort tid byggt upp ett av världens starkaste herrlandslag, och bröderna utgör kärnan i den satsningen. För svensk del innebär det att vägen till de allra största titlarna numera går genom en fransk vägg.

Sverige var länge en stormakt inom bordtennis, med Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson i spetsen under 1990-talet. 2000-talet har bjudit på betydligt färre framgångar. Trots förlusterna kan Sverige ändå summera sitt bästa mästerskap på nästan tre decennier. Två silver och ett brons – det senare i mixeddubbeln genom Kristian Karlsson och Stina Källberg – innebär den största medaljskörden sedan 1996. En tillbakablick visar hur ovanlig bredden har varit: År 2000 vann Peter Karlsson herrsingeln, 2013 tog Li Fen hem damklassen och 2022 blev Mattias Karlsson och Kristian Karlsson herrdubbelmästare. De åren stannade det vid en enda medalj. 2018 togs visserligen tre medaljer, men fördelningen var då ett silver och två brons. Sett till antalet medaljer är årets EM det bästa svenska mästerskapet på 28 år.

Truls Möregårdh var däremot aldrig i närheten av medaljerna i Ljubljana. Världsfyran, som med sina VM- och OS-silver och sin spektakulära spelstil har personifierat den svenska pingisboomen de senaste åren, åkte ut redan i åttondelsfinalen mot norske skrällen Borgar Haug. Hans framfart har fyllt pingishallarna med nya unga spelare och gjort bordtennis till ett samtalsämne igen. Inte heller dubbeln tillsammans med Elias Ranefur bar ända fram. Möregårdh, som av legendaren Jan-Ove Waldner pekats ut som en potentiell världsetta, inledde turneringen med två säkra 4–0-segrar innan det tog stopp. Hans tidiga sorti är en påminnelse om att mästerskap handlar om att vara på topp när det gäller – och att det ibland kan vara en fördel att kämpa sig igenom de första ronderna. Källberg var själv nära att åka ut redan i första omgången mot ryssen Nikita Artemenko, men räddade sig med 4–3 i set.

För Källbergs del har det senaste året varit tufft på världstouren. Många tidiga förluster har fört honom ned till 29:e plats på rankningen, en siffra som enligt bedömare inte speglar hans verkliga kapacitet. Vid OS i Paris 2024 fick han sitt publika genombrott när han skickade Sverige till final i lagtävlingen efter en avgörande rysare mot japanen Tomokazu Harimoto. Den typen av matcher har gett honom ett namn också utanför den inbitna pingispubliken.

Svensk bordtennis har fler namn att hoppas på. Elias Ranefur klättrar stadigt på världsrankningen och skulle, liksom dubbelvärldsmästaren Mattias Karlsson, ha varit en faktor i Ljubljana. Karlsson tvingades dock lämna återbud sedan han skadat ett finger när han bäddade sängen strax före EM-avresan.

Med två silver, ett brons och flera unga spelare på väg uppåt finns ändå anledning till optimism. Frågan är om någon i det svenska laget kan hota bröderna Lebrun, som just nu framstår som det stora hindret på vägen mot de allra största titlarna. Felix Lebrun har redan visat att han kan slå de bästa i världen, och med sin unga ålder lär han vara en faktor på den europeiska scenen i många år framöver. För Källberg kan EM-finalen i Ljubljana ändå vara ett steg på vägen mot den stora titel han ännu saknar.