I den glesbefolkade Vilhelminakommunen i Västerbotten är tillgången till vård en ständig utmaning. När Börje Hällqvist låser upp dörren till akutmottagningen möter han patienter som han känner vid namn. Efter fyra decennier inom vården har barnmorskan blivit en välkänd figur i det lilla samhället.

”Jag jobbar inte på grund av lönen från regionen, utan det är fint att få uppskattning på andra sätt. Att träffa patienter är en sådan sak”, säger han.

Börje Hällqvist utbildade sig till sjuksköterska 1982 och blev barnmorska några år senare. Intresset för mödravård väcktes när han arbetade som distriktssköterska i fjällen och fick många frågor från gravida kvinnor. Han hann arbeta några år i Vilhelmina innan förlossningsavdelningen stängdes 1991, en nedläggning som fortfarande påverkar vården i regionen över tre decennier senare.

Vilhelminakommunen, som täcker ett område nästan lika stort som Hallands och Blekinge län tillsammans men bara har omkring 6000 invånare, kämpar ständigt med personalbristen inom sjukvården. Situationen under sommarmånaderna är särskilt problematisk.

”Vi brukade ha stängt under somrarna då vi inte hade personal och sen öppna igen på hösten. Situationen då är lik den i Lycksele idag. Jag är rädd att det går åt samma håll”, säger Hällqvist.

Sommarens utmaningar drabbar stora delar av den norrländska vården. Lycksele förlossningsavdelning, som ligger en och en halv timme från Vilhelmina, håller liksom tidigare somrar stängt på grund av personalbrist. Under fyra veckor har sjukstugan i Vilhelmina inte öppet nattetid, vilket innebär att patienter som behöver akutvård tvingas åka tolv mil till närmaste sjukhus i Lycksele.

Begränsningarna i vårdutbudet är omfattande. Sedan nedstängningen av förlossningsavdelningen i Vilhelmina har de inte längre några möjligheter att genomföra kejsarsnitt eller ge lustgas under förlossningar. Eventuella födslar sker enbart vaginalt, och det finns ingen beredskap för att hantera komplikationer.

Trots avsaknaden av en förlossningsavdelning är sjukstugan förberedd för akuta förlossningar. Börje Hällqvist visar fram en vagn märkt ”förlossningsvagn”, fylld med nödvändiga verktyg som saxar och blöjor. Under åren har han varit med på nästan 400 förlossningar, en erfarenhet som gett honom en trygghet i de mest akuta situationerna.

”En gång hade jag två förlossningar på samma dag. Sedan kan det gå ett och ett halvt år till nästa. Det är så jäkla ojämnt så det går inte att planera efter det”, förklarar han.

”Även om det är få födslar känner jag att jag har det i ryggmärgen. Jag blir inte orolig eller rädd för situationer”, fortsätter Hällqvist.

En av de mer dramatiska händelserna inträffade strax efter att Vilhelminas förlossningsavdelning stängts. Hällqvist hade precis planerat en skotertur när hemtelefonen ringde. En blivande mamma behövde bedömning innan resan till Lycksele.

”Det första hon gör är att flyga ihop som en fällkniv. Jag tar in henne på sjukhuset men hon vill gå på toa. Snart ropar hon på mig, och jag får hoppa fram och knipa tag i ungen. Den var på väg ner i toavattnet”, berättar han.

Både barnet och modern mår bra idag. För Börje Hällqvist är sådana möten en del av det som gör arbetet värdefullt. Ibland får han tacksamma hälsningar från föräldrar han hjälpt, oavsett om det är på stan eller på den lokala krogen.

Tillsammans med sjuksköterskan Eva-Lena Hägglund och övriga kollegor arbetar han tätt på akutmottagningen. Det lilla teamet måste klara av allt från rutinbesök till akuta förlossningar, trots begränsade resurser och långa avstånd till närmaste fullskaliga sjukhus.

I en idealvärld skulle Börje Hällqvist vilja se en förlossningsavdelning återöppnas i Vilhelmina. Men verkligheten ser annorlunda ut. Regionen prioriterar främst att bemanna de tre förlossningsklinikerna som redan finns, vilket lämnar mindre orter med allt mer begränsad vård.

Hur länge han ska fortsätta arbeta vet Hällqvist inte. Arbetet fungerar som ett sätt att hålla sig aktiv och känna sig behövd.

”Det är för tråkigt att vara pensionär. Nej, skämt åsido. Men efter varje sommar har jag ändå påstått det är sista sommaren. Men likt förbannat är jag tillbaka sommaren efter”, avslutar han.

Utanför sjukstugan står en skylt på både svenska och engelska som informerar om de begränsade öppettiderna. Det är en påminnelse om den sköra situation som landsbygdsvården befinner sig i, där erfarna vårdpersonal som Börje Hällqvist ofta blir den enda länken till livsviktig sjukvård.