Dysfunktionell stämning när Natofamiljen möts i Ankara

När Natos stats- och regeringschefer samlades i Ankara på onsdagen, drog Danmarks premiärminister Mette Frederiksen blickarna till sig när hon, långsammast av alla, inställde sig på den blå mattan. I sin ljusblå kostym mötte hon genast journalistfrågor om den amerikanske presidentens senaste utspel.

”Självfallet ska vi försvara kungariket Danmark”, svarade Frederiksen bestämt när hon konfronterades med Donald Trumps krav på Grönland. Uttalandet markerar en av de mest känsliga momenten i Natos moderna historia, när alliansens största medlem öppet kräver territorium från en av dess mest lojala partners.

Sammanhållningen inom den transatlantiska försvarsalliansen utsätts för ett omfattande påfrestningsprov. Situationen är utan motsvarighet – aldrig tidigare har en amerikansk president så öppet ifrågasatt en allierads territoriella integritet inom Nato.

Erdogans roll som lockbete

Donald Trump återupplivade Grönlandsfrågan redan inför tisdagskvällens officiella välkomstmiddag, där det turkiska presidentparet stod som värdar. Det är dock oklart om Trump över huvud taget hade deltagit i toppmötet om det inte varit för värdlandet och dess ledare.

”Ärligt talat, om toppmötet inte hade hållits i Turkiet, där min vän råkar vara en mycket stark ledare, en mycket stark person, är det möjligt att jag inte hade deltagit”, förklarade Trump själv. Uttalandet understryker den särskilda relation som utvecklats mellan Trump och den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan, en relation som verkar väga tyngre än de traditionella alliansbandens betydelse.

Turkiets strategiska position som bro mellan Europa och Asien, samt landets militära betydelse inom Nato, gör Erdogans personliga relation med Trump till en faktor som kan påverka hela alliansens framtida dynamik.

Spanska relationer i fritt fall

På onsdagen fortsatte Trump sin provokationskampanj med ett direkt angrepp på Spanien. ”Spanien är en fruktansvärd partner i Nato. De bidrar inte. De betalar inte. Jag vill inte ha något med Spanien att göra”, förklarade presidenten.

Kritiken mot Spanien passar in i ett mönster där Trump återkommande riktar uppmärksamhet mot Natoländers försvarsbudgetar. Frågan om medlemsländernas ekonomiska bidrag till försvarsalliansen har varit en återkommande stridsfråga under både Trumps första och andra presidentperiod.

Trump fortsatte sedan att provocera genom att anklaga Italien, Frankrike och Tyskland för att inte ställa upp i USA:s militära konfrontation med Iran. Dessa tre länder utgör tillsammans kärnan i det europeiska försvarssamarbetet, och kritiken mot dem signalerar en djupgående spricka i den transatlantiska relationen.

Italiensk dramatik

Särskilt känslig är situationen för Italiens premiärminister Giorgia Meloni, som Trump på senare tid upprepade gånger häcklat för att vara ”besatt” av honom. I ett inlägg i sociala medier gick presidenten så långt att han ville belägga henne med besöksförbud till USA.

Angreppen på Meloni har fått Europas högernationalistiska krets, där hon länge setts som en centralgestallt, att reagera starkt. Theo Francken, Belgiens försvarsminister, uttryckte den allmänna stämningen när han talade med nyhetssajten Politico: ”Vi behöver förstås honom som allierad, men rör inte Meloni. Hon är högerns drottning i Europa. Hon är alfa. Lämna henne i fred.”

Trumps ton gentemot Meloni verkar dock ha mildrats något i Ankara. Under toppmötet kallade han den italienska premiärministern för en ”trevlig person”. Meloni själv har hållit låg profil under mötet – hon anlände sist av alla ledare till den turkiska huvudstaden och var sen till Erdogans middag.

Tjeckisk tvekamp

Med Tjeckien har Trump ingen känd konflikt, men landet har istället dragits med interna stridigheter om vem som skulle representera nationen i Ankara. President Petr Pavel och premiärminister Andrej Babis är politiska rivaler, och båda ville delta i toppmötet.

Pavel, som tidigare tjänstgjort som Natogeneral, driver starkt på för ökat militärt stöd till Ukraina. Babis, känd som populist, argumenterar tvärtom för att han värnar om tjeckiska skattemedel och inte vill öka kostnaderna för utländskt militärt stöd.

Konflikten eskalerade till den grad att Pavel tvingades vända sig till en tjeckisk domstol, som till slut gav honom rätt att delta i mötet. De två rivalerna reste till Ankara i separata flygplan – en dyr och ovanlig lösning som tydligt illustrerar djupet i den interna tjeckiska maktkampen.

På galamiddagens officiella familjefoto har de två placerats långt ifrån varandra, likt ”bråkiga klasskamrater”, som observatörer noterat. På Natos officiella gruppfoto finns Pavel inte ens med – Babis drog det längsta strået i den diplomatiska kampen om synlighet.

Rysk uppmärksamhet

Inför toppmötet i Ankara meddelade Kremls officiella talesperson Dimitrij Peskov att Ryssland noggrant skulle följa utfallet av mötet. Moskvas intresse är knappast förvånande – sprickorna inom Nato och de interna konflikterna mellan medlemsländerna är precis den typ av svaghet som kan gynna ryska intressen i regionen.

Det som utspelar sig i Ankara kan få långtgående konsekvenser för Natos framtid och den transatlantiska säkerhetsarkitekturen. Frågan är hur länge alliansen kan stå emot påfrestningarna från sin största och mäktigaste medlem.