Experten: Det här attraherar fästingarna till dig

Sommarlovet har inletts i Sverige och med det följer även fästingsäsongen. För alla som planerar att vistas i naturen där det finns höga växter och mycket djurlivaktivitet finns det anledning att vara uppmärksam på de åttabenta blodsugarna som kan medföra allvarliga sjukdomar.

Enligt Didrik Vanhoenacker, jourhavande biolog vid Naturhistoriska riksmuseet, är de vanligaste fästingarna i Sverige tålmodiga jägare med en passiv strategi. De placerar sig på växtlighet och väntar tills ett lämpligt byte kommer förbi. När ett djur eller en människa passerar fäster de sig, letar sig fram till huden och börjar suga blod.

Fästingarna brukar normalt sett inte aktivt leta efter sina byten. Men om en person eller ett djur lägger sig ner och vilar på marken kan fästingarna krypa korta sträckor för att nå en potentiell blodvärd, förklarar Vanhoenacker.

## Vad lockar fästingar?

Det finns tre huvudsakliga faktorer som attraherar fästingar: värme, koldioxid från utandningsluften och specifika lukter. När det gäller dofter är det främst kroppens naturliga lukter som får fästingarna att reagera.

Fästingarna känner av olika ämnen som ofta bildas när bakterier på huden bryter ner svett. Det kan röra sig om mjölksyra, smörsyra eller liknande dofter. Kombinationen av dessa doftämnen signalerar till fästingarna att det finns mat i närheten, enligt Vanhoenacker.

Hur stor påverkan lukt egentligen har på fästingars val av byte är dock svårt att fastställa med säkerhet. Det finns många andra omständigheter i naturen som spelar in. Trots detta kan det finnas en poäng i att försöka dölja sin lukt, på liknande sätt som myggmedel delvis fungerar genom att dölja våra egna dofter och göra oss mindre attraktiva för insekter.

## Fästingarnas anatomi och livscykel

De flesta fästingar som biter djur och människor i Sverige tillhör arten vanlig fästing, eller Ixodes ricinus på latin. Denna art står för cirka 95 procent av alla fästingbett i landet. Det förekommer även andra fästingarter i mindre utsträckning, såsom tajgafästing, brokig hundfästing och flyttfågelfästing.

Vanlig fästing har utvecklat en avancerad jaktmetod. På sina ben har de hullingar som de sträcker ut för att lätt kunna fästa sig på sina byten. Längst ut på de främsta frambenen sitter ett sofistikerat sinnesorgan som kallas Hallers organ. Det är detta organ som kan känna av lukt, värme och koldioxid i utandningsluften.

Fästingen suger blod tre gånger under sitt liv. Efter kläckningen, vid första blodsugningen, är den smittfri. Men efter att den har sugit blod från exempelvis en sork finns det risk att den får med sig smitta som sedan kan föras vidare till nästa värd, vilket gör senare stadier av fästingens liv mer farliga ur smittspridningssynpunkt.

## Praktiska skyddsåtgärder

Vanhoenackers främsta råd för att undvika fästingbett är att bära heltäckande kläder och stoppa ner byxorna i strumporna. På så sätt blir det betydligt svårare för fästingarna att nå in till huden. Ljusa kläder är också att föredra eftersom det då blir lättare att upptäcka fästingar som fäster sig mot tygen.

Man behöver inte kontrollera sin kropp varje sekund, men regelbundna kontroller är viktiga för att upptäcka och avlägsna fästingar innan de hinner bita sig fast ordentligt, förklarar biologen.

Vaccination mot TBE är starkt rekommenderat. Förutom TBE kan fästingar även bära på borrelia, som orsakas av bakterier och som det inte finns något vaccin mot. Vanhoenacker har fått ett användbart tips från Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA: Gör en streckgubbe och sätt upp på kylskåpet där man markerar var fästingbettet fanns, till exempel i armhålan eller höger ljumske, och skriv datum. På så sätt blir det enklare att komma ihåg och man kan kontrollera efter en tid om det utvecklats någon rodnad.

## Professionell erfarenhet

I sitt arbete går Vanhoenacker själv ut och letar efter fästingar. Han vet var han ska leta och tar med sig en vit fleecefilt som han samlar in dem på. Under sin karriär uppskattar han att han har fått omkring 500 fästingbett utan att någonsin ha drabbats av borrelia.

Han konstaterar att detta är statistiskt märkligt och att han borde ha drabbats av borrelia med tanke på antalet bett. Samtidigt finns det andra som bara har haft tre fästingar och ändå fått borrelia två gånger, vilket visar på den stora variation som finns i smittspridningen.