Forskare vid Lunds universitet har gjort en banbrytande upptäckt om hur flyttfåglar navigerar under sina långa resor mellan Europa och Afrika. Genom att följa svartvita flugsnappare från åtta olika populationer har de kartlagt migrationsmönster som visar att fåglarna tar häpnadsväckande omvägar, driven av genetisk programmering som sträcker sig tillbaka till den senaste istiden.

Den svartvita flugsnapparen är en liten fågel som väger endast 16 gram, men som varje höst genomför en enastående resa från sina häckningsområden i Europa till vinterkvarter söder om Sahara. För vissa individer innebär denna migration en resa på närmare 13 000 kilometer.

Jan-Åke Nilsson, professor vid den biologiska institutionen vid Lunds universitet, har tillsammans med kollegor genomfört en omfattande studie där de följt flugsnappare från områden som sträcker sig från England i väster till Tomsk i Sibirien i öster. Bland de studerade populationerna fanns även fåglar från Vombs skogar i Skåne.

För att spåra fåglarnas rörelser använde forskarna små ljussändare istället för GPS-teknologi. Detta eftersom de små fåglarna är för lätta för att bära mer avancerad utrustning. Ljussändarna registrerar både tid och ljus, och all data lagras i ett minne som sedan kan läsas av när fåglarna fångas in igen. Denna metod har visat sig vara både effektiv och tillförlitlig för att kartlägga migrationsmönster.

Resultaten från studien, som nyligen publicerades i den prestigefyllda vetenskapliga tidskriften Science, visar på ett överraskande beteende. Oavsett var fåglarna är födda passerar de allra flesta genom Gibraltar i södra Spanien innan de fortsätter längs Västafrikas kust till sina respektive vinterkvarter, oberoende av var i Afrika dessa ligger.

För flugsnappare som föds i Tomsk i Sibirien och har sina vinterkvarter i östra Afrika innebär detta en total resväg på 12 700 kilometer, vilket är hela 4 500 kilometer längre än den direkta rutten. Detta är en gigantisk omväg som kräver enorma energireserver och utsätter de små fåglarna för betydande risker.

Förklaringen till detta märkliga beteende finns enligt forskarna i fåglarnas evolutionära historia. Under den senaste istiden för ungefär 20 000 år sedan var stora delar av norra Europa täckta av is. Flugsnappare fanns dock på den iberiska halvön, det vill säga dagens Spanien och Portugal, som förblev isfri.

När isen successivt drog sig tillbaka spred sig flugsnapparna gradvis norrut och österut, och koloniserade nya områden som blev tillgängliga. De etablerade sig i Sverige och fortsatte hela vägen österut till Sibirien. Men trots denna geografiska expansion verkar migrationsinstruktionerna från istiden fortfarande vara genetiskt inprogrammerade i fåglarna.

Även fåglar som kläcks i Sibirien idag, tusentals kilometer från Spanien, är fortfarande genetiskt programmerade att först flyga mot den iberiska halvön innan de fortsätter till Afrika. Detta visar hur stark den evolutionära programmeringen kan vara, även när den inte längre är den mest effektiva strategin.

Ett intressant fynd i studien är att fåglarna beter sig helt annorlunda på våren när de återvänder till sina häckningsområden. Då väljer de betydligt rakare vägar istället för den långa omvägen via Spanien. Detta tyder på att koordinaterna för deras födelseplatser inte är genetiskt programmerade, utan något som fåglarna lär sig tidigt i livet genom så kallad prägling.

Upptäckten visar alltså att både genetiska faktorer och inlärning styr flyttfåglarnas navigering, men att de är aktiva vid olika tidpunkter under året. Höstflytten styrs av urgammal genetisk programmering, medan vårflytten baseras på inlärda erfarenheter.

Forskarna menar att dessa nya insikter kan få betydande konsekvenser för förståelsen av hur flyttfåglar kommer att påverkas av pågående klimatförändringar. Eftersom återvändandet till häckningsområdena verkar vara ett inlärt beteende snarare än genetiskt bestämt, finns det potential för snabbare anpassning till nya förhållanden.

Om fåglar etablerar sig längre norrut till följd av ett varmare klimat, kan de troligtvis lära sig att återvända till dessa nya platser året därpå. Detta skulle kunna ge vissa arter bättre förutsättningar att anpassa sig till de snabba förändringar som klimatkrisen medför, även om de fortfarande bär på den genetiska programmeringen från istiden när det gäller höstens utflykt.