Paret Tor och Ulrika fyller 100 år – firar 80 år ihop

De träffades på Skansens dansbana i Stockholm sommaren 1946. Thore Ehrlings orkester spelade och Ulrika hade gått dit med väninnor för att dansa. Tor, 19 år och en van boogie-woogie-dansare från Gröna Lund och Skansen, lade märke till henne direkt. Hon stod lite till vänster om dansbanan, i en pepitarutig sommarkappa med håret utsläppt.

– Där står en snygg tjej, tänkte jag. Henne måste jag bjuda upp. Ja, det var så det funkade, säger Tor.

När de dansade kände de båda att det stämde. Det pirrade i magen, minns Tor, som fyller 100 år i dag. Ulrika är också 100 – paret fyller år med bara några månaders mellanrum.

De blev snabbt ett par. Året därpå, 1947, gifte de sig i Stefanskyrkan i Vanadislunden i Stockholm. Vigseln skedde dagen efter att Tor fyllt 21, den åldersgräns som då gällde för män.

– Vi lärde känna varandra och sen var det klippt, säger Ulrika.

Ingen av dem trodde att de skulle leva så här länge. Tors far och bror dog båda före 60.

– Jag gick i pension redan när jag var 60, för jag räknade med att dö tidigt, säger han.

Efter mötet på dansbanan följde ett yrkesliv med tydliga roller. Tor utbildade sig till ingenjör och gjorde karriär inom försvaret. Ulrika arbetade som sekreterare på olika flygbolag, men fick säga upp sig varje sommar för att ta hand om sonen Christer när daghemmen hölls stängda.

– Att mannen skulle ta hand om barnen existerade inte då, säger hon.

Paret har upplevt efterkrigstidens stora omvälvningar tillsammans: bilens och flygets genombrott, den första bananbåten och den första charterresan. De första semestrarna gjorde de på motorcykel, med sonen inklämd mellan föraren och bönpallen. Senare byttes motorcykeln mot bil och slutligen mot hyrda husbilar på resor runt om i Europa.

– Datorn var väldigt märklig när den kom. Nu skulle man aldrig klara sig utan. Vi köper till exempel all mat genom datorn, säger Tor.

Vid 69 års ålder insjuknade Tor i svår leukemi. Han överlevde – enligt egen utsago för att han måste få träffa sin hustru igen.

För fyra år sedan lämnade paret villan i Danderyd och flyttade till en fyrarummare i ett seniorhus i Gustavsberg på Värmdö. Där bor de nära sonen Christer, barnbarnet och barnbarnsbarnen. I huset är de äldst – de andra pensionärerna är yngre än deras ende son.

– 70-åringarna här som fortfarande kör bil, vi skulle kunna vara deras föräldrar, säger Ulrika.

När Tor fyllde 98 sålde han parets bil. Körkortet gäller fortfarande – till 108 års ålder – men han saknar friheten.

– Jag saknar det där med att komma iväg. Kanske en cabriolet i silver vore något till 100-årsdagen, säger han.

Vardagen är fortsatt självständig. Paret har ingen hemtjänst. Tor går upp tidigt, lagar frukost och sköter städningen. Ulrika ville egentligen skaffa städhjälp när de båda passerat 95, men Tor vägrade. Då lämnade hon över städansvaret till honom. Nu funderar hon på att ge honom en storstädning i 100-årspresent.

Ulrika tar hand om det sociala livet med släkt och vänner. Många jämnåriga är borta sedan länge, men hon har skaffat nya vänner i huset. På kvällarna, när Tor somnat, ligger hon uppe och skriver långa meddelanden på Facebook Messenger.

Tor fick en hjärtinfarkt under våren och flera sjukhusvistelser följde. Orken har försämrats, och promenaderna har krympt till turen till soprummet. När Tor låg på sjukhus tappade Ulrika sin inre kompass, berättar sonen Christer, 79.

– Den dagen den ena dör kommer det att bli väldigt svårt för den andra. De är så otroligt beroende av varandra, säger han.

Trots allt är det samhörigheten som präglar deras berättelse. Kärlekslivet beskriver Tor lakoniskt:

– Det bara finns där. Man behöver inte göra något särskilt.

Ulrika beskriver ett äktenskap som förändrats med åldern.

– Man älskar olika i olika åldrar, man mäter med andra mått helt enkelt. Ömheten har alltid funnits där. Om ena parten dör blir man halv, säger hon.

Konflikter förekommer, men då brukar Tor plocka fram sitt hemliga vapen: hemlagade fläskpannkakor eller en kopp kaffe.

– Det finns så otroligt många sätt att visa kärlek på, bara en liten klapp eller något, säger Ulrika.

När de blickar framåt är planerna få. Ulrika konstaterar att det inte är någon idé att planera särskilt långt.

– Blir det någon jul i år? Vem vet. Man lär sig umgås även med de tankarna. Då blir man inte så överraskad och förskräckt när det väl är dags, säger hon.

Tor har undvikit sin mors vanliga formulering ”om jag lever till dess”.

– Jag tycker inte om den repliken. Den är onödig, säger han.

Enligt SCB fanns förra året 2 961 personer i Sverige som var 100 år eller äldre. Det är en ökning med åtta procent jämfört med året innan. Ett genomsnittligt äktenskap i Sverige varar i tolv år. Tor och Ulrika Söderqvist har varit gifta i snart åtta decennier.

När intervjun är slut bjuder Ulrika på en sista kram och vinkar farväl.

– Lycka till nu och njut av tillvaron! ropar hon.