Sandra Stiskalo: Är det nu Serbien slutar vurma för Putin?

Söndagens parlamentsval i Serbien sker efter månader av politisk turbulens. Bakgrunden är en proteströrelse som vuxit fram ur en dödlig olycka i Novi Sad. Studenterna har utmanat Aleksandar Vučić, som styrt landet i 14 år, och tvingat fram ett nyval. Valresultatet väntas få stor betydelse för Serbiens förhållande till EU, Ryssland och Kina.

Det började under hösten 2024. Ett nyrenoverat tak över centralstationen i Novi Sad, Serbiens näst största stad, rasade in och 16 personer dödades. Olyckan blev en symbol för något större. För studenter och unga serber handlade den om korruption, maktmissbruk och ett politiskt system som inte håller någon ansvarig. Demonstrationerna inleddes som en hyllning till offren, men växte snabbt till en bred proteströrelse. Studenter fick stöd av akademiker och konstnärer, och snart löd parollen: ”Era händer är blodiga.”

Många unga serber har vuxit upp med arvet efter 1990-talets konflikter på Balkan. En Nato-ledd koalition med USA i spetsen bombade Serbien för att stoppa serbiska militära aktioner och etnisk rensning av albaner i Kosovo. För den generation som nu demonstrerar har politik länge framstått som riskabel och meningslös. Att engagera sig var inte självklart. Därför har studenternas väg från passivitet till politisk protest väckt uppmärksamhet.

Regeringen svarade med hårda tillslag. Men protesterna avtog inte. Med tiden blev kraven tydligare: en ny politisk klass, en uppgörelse med korruptionen och ett nyval. I september gav presidenten efter. I söndagens val väljs 250 ledamöter till parlamentet, där 126 mandat krävs för majoritet. Partier och vallistor behöver normalt tre procent av rösterna för att ta sig in.

Aleksandar Vučić, ledare för det nationalkonservativa Serbiska framstegspartiet, SNS, kan enligt konstitutionen inte ställa upp för en tredje presidentperiod. Hans plan är i stället att bli premiärminister. Han har under sitt långa politiska liv visat en ovanlig förmåga att anpassa sig till nya maktförhållanden. På 1990-talet var han minister i Slobodan Miloševićs regering. Senare har han vänt Serbien mot både öst och väst och gjort Kina till landets näst största handelspartner. Han har uttryckt beundran för Vladimir Putin, Donald Trump och Xi Jinping.

Trots det säger han sig vilja föra Serbien in i EU. I hans argumentation ligger ett förtäckt hot: Serbien bör tas in i unionen för att inte i stället söka sig närmare Ryssland och Kina. I en intervju i podcasten The Rest is Politics i år ville han inte kommentera de tre ledarnas syn på mänskliga rättigheter. Han svarade att man måste respektera andras seder och traditioner.

Frågan om Kosovo är fortfarande en av de viktigaste blockeringspunkterna för ett serbiskt EU-medlemskap. SNS under Vučić har visat liten vilja att erkänna Kosovo som självständig stat, och utan en lösning på den frågan har Serbien svårt att komma vidare i medlemskapsprocessen. För EU och omvärlden har valet också ekonomisk betydelse. Kina är sedan några år Serbiens näst största handelspartner, efter EU, och kinesiska investeringar har märkts i flera infrastrukturprojekt. Ett fortsatt serbiskt närmande till Kina eller Ryssland skulle förändra maktbalansen på Västra Balkan.

Den främsta utmanaren är studentlistan ”Studenterna vinner”. Den har vuxit fram ur proteströrelsen och ställer nu upp i parlamentsvalet med krav på en återupprättad rättsstat, en antikorruptionsuppgörelse och grundläggande förändringar av hur landet styrs. Listan saknar dock det mesta som brukar krävas för att vinna ett serbiskt val. Den har ingen tydlig ledare, ingen politisk erfarenhet och inga stora ekonomiska resurser.

Vad den däremot har är vind i segeln. Opinionsmätningarna inför valet visar ett jämnt läge. Oavsett vem som vinner har Serbien fått en ny politisk kraft att räkna med. Studentrörelsen har redan förändrat debatten, satt korruptionsfrågan högt på agendan och visat att en generation som tidigare vände politiken ryggen kan mobilisera.

Nyvalet i Serbien handlar därför om mer än att fördela mandat. Det handlar om förtroendet för rättsstaten, landets relationer till omvärlden och frågan om vem som ska forma Serbiens framtid. Valets utgång är oviss, men betydelsen av den pågående förändringen är redan tydlig.