Ryska ubåtarna oroar – Sverige får nyckelroll

Donald Trumps närvaro vid Natos toppmöte i Ankara denna vecka kommer att sätta spotlight på USA:s minskade engagemang i alliansen. Men medan den storpolitiska debatten pågår på högsta nivå, fortskrider en parallell militär utveckling där Sverige integreras allt djupare i Natos kommandostruktur, särskilt i den strategiskt viktiga nordliga regionen.

Sverige har sedan medlemskapet placerats under Joint Force Command Norfolk, ett högkvarter på USA:s östkust med ett omfattande ansvarsområde som sträcker sig från Nordamerika över Atlanten, genom Arktis och fram till Finland. James Morley, ställföreträdande chef för JFC Norfolk, betonar Sveriges betydelse för alliansen under ett besök i Boden.

”Sverige stärker oss i norr”, säger viceamiralen James Morley, och framhåller att högkvarteret har ett direkt ansvar för att säkerställa den strategiska förbindelsen mellan Nordamerika och Europa.

Denna transatlantiska länk är fundamental för Natos säkerhet. Det handlar inte bara om att skydda militära transporter, utan också om att garantera säker sjöfart, skydda undervattenskablar, säkerställa telekommunikation och upprätthålla handel och civila transporter. I detta sammanhang blir Sveriges geografiska position helt avgörande.

”Här kommer Sverige in, eftersom tillgången till Östersjön är helt central vid konflikt eller kris”, förklarar James Morley, och syftar på alliansens förmåga att försvara Finland och de baltiska staterna.

Det primära hotet mot denna strategiska försörjningslinje kommer från Arktis, närmare bestämt från den ryska Kolahalvön. Här ligger Norra marinen, en av Rysslands mest betydelsefulla militära styrkor som sedan decennier betraktats som ett av Natos största säkerhetsproblem i regionen.

”Man kan kalla den det största hotet. Ryssarna lägger stora resurser på Norra marinen”, konstaterar Johannes Fischbach, marin analytiker vid International Institute For Strategic Studies, IISS.

Norra marinen utgör en formidabel militär makt med ett brett spektrum av kapaciteter. Styrkan omfattar ubåtar, ytstridsfartyg, flygstridskrafter och marktrupper. Men det är framför allt de kärnvapenbärande ubåtarna som gör Norra marinen till en kronjuvel i den ryska krigsmakten. Dessa ubåtar har möjlighet att dölja sig under polarisen, vilket gör dem extremt svåra att upptäcka och spåra.

Den strategiska uppgiften för Norra marinen i ett konfliktscenar io skulle vara att kapa den transatlantiska förbindelsen och därmed förhindra amerikanska förstärkningar från att nå Europa.

”Norra marinen är ett hot i alla dimensioner. Den har den starkaste ubåtsstyrkan av alla ryska flottor, en stark ytflotta och en stark flygkomponent”, förklarar Johannes Fischbach.

Enligt IISS senaste sammanställning, som publicerades i år, består Norra marinen nu av 33 ubåtar med varierande uppgifter och beväpning. Många av dessa har genomgått omfattande moderniseringar under de senaste åren och kan avfyra missiler med lång räckvidd, vilket ökar deras operativa kapacitet avsevärt.

Liselotte Odgaard, senior säkerhetsanalytiker och Arktisexpert vid den amerikanska tankesmedjan Hudson Institute, pekar på en oroande utveckling. Hon har observerat att Norra marinens ubåtar allt oftare genomför uppdrag långt från sina baser på Kolahalvön.

”I dag har vi inte en tillräckligt bra bild av var ubåtarna är”, konstaterar Odgaard, och varnar för att dessa ubåtar förbereder sig för att kunna slå ut telekablar, infrastruktur och kommunikationslinjer mellan Nordamerika och Europa.

Sådana angrepp skulle kunna skapa förvirring inom Nato, försena viktiga beslut och ge Ryssland tid att bygga upp styrkor på andra platser, exempelvis i Europa. Därför betonar Odgaard vikten av att Nato lyckas begränsa Norra marinens rörelsefrihet och ökar övervakningen av de ryska ubåtarna.

Enligt Odgaard kan förändrade rörelsemönster hos dessa ubåtar vara en tidig varningssignal om kommande ryska operationer. Hon menar att om Ryssland skulle testa Natos artikel 5, det vill säga alliansens kollektiva försvarsgaranti, skulle det kunna ske i Östersjön – men i samordning med operationer i Arktis.

”De första tecknen kommer att synas där”, säger Liselotte Odgaard om Arktis.

I detta strategiska sammanhang får Sverige en central roll. Odgaard beskriver Sverige som huvudaktören när det gäller att hålla ryska styrkor, inklusive ubåtar, borta från Östersjön. Den svenska kontrollen över tillgången till Östersjön blir därmed avgörande för försvaret av både Finland och Baltikum.

Säkerheten i Arktis förväntas bli en viktig punkt på agendan vid toppmötet i Ankara. USA har ett särskilt strategiskt intresse av stabilitet i regionen, eftersom Norra marinens kärnvapen utgör ett direkt hot mot Washington.

På JFC Norfolk arbetar viceamiral James Morley för att fler Natoländer ska utveckla förmågor för att kunna operera i de arktiska förhållandena. Han ser detta som en viktig länk i den transatlantiska relationen.

”Det fungerar också som en drivkraft i den transatlantiska relationen, eftersom det som oroar nordamerikaner mest är hotet från norr. Strategiska förmågor från våra motståndare kommer ofta norrifrån, över polen”, förklarar James Morley.

Joint Force Command Norfolk, som leds av en amerikansk viceamiral men snart ska övertas av Storbritannien, samordnar i dag styrkor från Island, Norge, Storbritannien, Danmark, Finland och Sverige. Denna nordiska dimension i Natos kommandostruktur har fått ökad betydelse sedan Finland och Sverige anslöt sig till alliansen, vilket slutit det strategiska gapet i Norden och stärkt alliansens position gentemot Ryssland i både Arktis och Östersjön.