Sverigedemokraternas förslag om en offentlig pedofilkarta väcker intensiv debatt om hur samhället bäst ska hantera dömda sexualbrottslingar. Förslaget, som lanserades under Almedalsveckan, innebär att staten skulle avanonymisera och kartlägga var dömda barnförövare bor. Men kriminologer och kriminalvården varnar för att initiativet kan motverka sitt eget syfte.

Henrik Vinge, vice partiledare för Sverigedemokraterna, förklarar att pedofilkartan är tänkt som en del i en större strategi mot sexualbrott mot barn. Enligt Vinge är kärnan i problemet att fängelsestraffen för dessa brott varit för korta, vilket resulterat i att förövare släpps ut i samhället för tidigt.

”Problemet är ju att det varit alldeles för korta fängelsestraff och det är därför de är ute. I framtiden är målet att låsa in dem. Så länge man har en återfallsrisk sitter man inne”, säger Vinge.

Han menar att ett offentligt register skulle ge föräldrar information om var dömda sexualbrottslingar bor, vilket skulle göra det svårare för dessa personer att närma sig platser där barn vistas. Förslaget bygger på antagandet att ökad transparens och lokal kontroll skulle skydda barn mer effektivt.

Men förslaget möts av skarp kritik från Kriminalvården, som pekar på att en pedofilkarta riskerar att underminera det förebyggande arbete som bedrivs för att minska återfall. Hanna Harnesk, psykolog och ansvarig för utvecklingsfrågor om sexualbrott på Kriminalvårdens huvudkontor, uttrycker förståelse för föräldrars oro men ifrågasätter kartans faktiska effekt.

”Jag har full förståelse för att man vill försöka hantera den rädsla föräldrar känner och att man vill veta om sexualbrottslingar bor i ens närhet. Men det skapar också rädsla att veta, och vi kan ställa frågan: Ger det mig förutsättningar att skydda mitt barn?”, säger Harnesk.

Hon betonar att Kriminalvården arbetar med behandlingsprogram och andra insatser som bygger på forskning och beprövad erfarenhet. Sysselsättning och att bryta social isolering är viktiga faktorer för att minska risken för återfall, enligt Harnesk.

Kriminalvården varnar också för att behandla alla dömda barnförövare som lika farliga. Eftersom drivkrafterna bakom sexualbrott mot barn varierar mellan olika förövare, krävs individuella bedömningar snarare än en generell kartläggning.

”Om jag tittar på en karta med en massa prickar runt omkring mig i husen, hur ska jag kunna värdera det? De flesta sexualbrott mot barn begås av personer som inte dömts förut, däremot ser vi att varningsflagg för de som döms ibland funnits tidigare”, förklarar Harnesk.

Detta påpekande understryker att majoriteten av nya sexualbrott mot barn begås av förstagångsförövare, vilket innebär att en karta över tidigare dömda inte skulle fånga upp de flesta nya brott.

För att illustrera konsekvenserna av offentlig exponering berättar Mats, vars riktiga namn inte anges, om sina erfarenheter efter att ha blivit utpekad på den så kallade pedofiljägarsajten Dumpen. Efter att ha avtjänat sitt straff för våldtäkt mot barn förlorade han både bostad och arbete när hans brott blev offentligt kända.

”Om det skulle gå igenom det där med karta där vi bor, då blir alla dömda pedofiler utslängda av hyresvärdarna. Då kostar det skattebetalarna, för folk blir ju av med sina jobb också”, säger Mats.

Han beskriver hur han blev hemlös och började driva omkring, ständigt rädd för att bli misshandlad. I en stad där han vistades under en period uppmanades han av polisen att lämna området efter att de fått information om att personer var ute efter honom. Särskilt unga människor skapar otrygghet, berättar han.

Mats har medicinerat mot sin sexualdrift, vilket han upplever har skapat en spärr mot fortsatta övergrepp. Efter tio år försvinner pricken i belastningsregistret, vilket skulle göra det lättare för honom att söka arbete och bostad. Men han väntar fortfarande på att få gå ett behandlingsprogram.

Fallet illustrerar det dilemma som debatten kretsar kring: hur samhället bäst balanserar behovet av att skydda barn mot risken att marginalisera och isolera dömda personer på ett sätt som faktiskt kan öka återfallsrisken. Medan Sverigedemokraterna argumenterar för ökad transparens och samhällskontroll, pekar Kriminalvården på att effektiv brottsförebyggande behandling kräver att tidigare dömda kan återintegreras i samhället under kontrollerade former.