Statsvetaren om talmannens tempo: Ökar sannolikheten för extra val

Riksdagens talman Andreas Norlén pressar på i arbetet med att bilda en regering. Han vill inte hamna i en lika utdragen process som efter valet 2018, då det tog 134 dagar innan Sverige fick en ny regering. Därför kommer riksdagen redan på tisdag att rösta om Centerpartiets ordförande Elisabeth Thand Ringqvist som statsministerkandidat.

Beskedet tolkas som ett sätt att snabba på förhandlingarna. ”Det är ju ett sätt att driva processen framåt. Att sätta kniven lite hårdare mot partiledarnas strupar”, säger Jenny Madestam, doktor i statsvetenskap vid Södertörns högskola.

Tempot kan enligt Madestam göra att de låsningar som finns mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet luckras upp. Men det finns också en baksida. När tiden blir knapp ökar risken att partierna inte hinner enas, och att det i stället blir ett extraval. Hon säger att hon tidigare varit övertygad om att ett extraval kan undvikas, men att osäkerheten nu växer.

– Jag har, precis som många andra, varit ganska stursk och sagt att nej, det kommer inte att bli ett extraval. Men nu börjar jag bli tveksam. Det här är ju så låst, säger Jenny Madestam.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap, har sagt till Expressen att Sverige inte varit så nära ett extraval sedan 1958, då det faktiskt blev ett extraval.

– Det står jag fast vid. Det verkar dessutom som att talmannen vill att det ska tryckas på, så att vi vet relativt snart om det blir av eller inte, säger han.

För att en statsministerkandidat ska falla krävs att mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar nej. Annars godkänns kandidaten. Det gör att partier som varken sitter i regering eller står bakom ett regeringsalternativ ändå kan bli avgörande. Just nu handlar det framför allt om Vänsterpartiet och Centerpartiet, som intar olika positioner i frågan om en framtida regering.

Bakgrunden är en politisk situation där blockgränserna visat sig svåra att överbrygga. Efter valet 2018 krävdes två misslyckade statsministeromröstningar innan Vänsterpartiet till slut lade ned sin röst och släppte fram Socialdemokraternas Stefan Löfven. Han kunde då räkna med stöd från både Centerpartiet och Liberalerna. Den här gången är läget annorlunda. Vänsterpartiet har tydligare krav och har dessutom ett kongressbeslut om att sitta i regeringen, påpekar Jonas Hinnfors.

Frågan är nu vilket parti som viker sig först. Enligt Hinnfors tyder mycket på att Centerpartiet till sist kommer att röra sig. Han grundar det i hur partierna kommunicerar. Vänsterpartiets ledning talar nästan uteslutande om regeringsdeltagande, medan Centerpartiet i första hand talar om sakpolitik.

– Där finns den möjliga kompromissen: V kommer in i regeringen men får skriva under ett avtal som är så pass mittenorienterat att C kan acceptera det, säger Jonas Hinnfors.

Jenny Madestam ser å andra sidan en risk för Vänsterpartiet. Hon menar att partiet kan ha mest att förlora på ett extraval.

– Partiet gjorde ett bra val eftersom man lyckades mobilisera resurssvaga väljare. Det är inte säkert att de röstar i samma utsträckning igen, säger hon.

Ett extraval skulle vara ett ovanligt steg i svensk politik. Det har förekommit ytterst sällan under efterkrigstiden, senast 1958. Eftersom en ny valrörelse skulle sätta både partier och väljare i rörelse har hotet om extraval ofta fungerat som ett effektivt påtryckningsmedel. Statsvetarna ser nu en möjlighet att parterna rör sig innan det går så långt.

För Centerpartiet handlar det om en svår balansgång. Partiet har byggt sin identitet som ett mittenparti och har traditionellt varit skeptiskt till Vänsterpartiets inflytande. Samtidigt vill Centerpartiet inte framstå som den kraft som orsakar ett extraval. Elisabeth Thand Ringqvist har därmed hamnat i en nyckelroll i regeringsbildningen, trots att hennes parti är betydligt mindre än de två stora statsministerkandidaterna.

Vänsterpartiet står inför ett motsvarande dilemma. Att delta i en regering skulle ge konkret inflytande, men det skulle kräva eftergifter i sakpolitiken. Det kan skapa interna spänningar och påverka partiets ställning inför framtida val.

På tisdag står det alltså klart om Centerpartiets vägval bär. Oavsett utgång har talmannen ändrat förutsättningarna för processen: tiden för långa förhandlingar är över, och partiledarna måste nu ta ställning på allvar.