En 77-årig man från Kungälv har hamnat i en frustrerande situation efter att ha fått vänta i månader på att få en ny ledarhund. För Hans Börjesson, som är synskadad, har väntetiden inneburit kraftigt försämrad livskvalitet och begränsad rörlighet i vardagen.

Hans Börjesson beskriver situationen som mycket svår. Ledarhundarna har under många år varit en förutsättning för att han ska kunna leva ett aktivt och självständigt liv trots sin synnedsättning. Nu när han står utan hund har vardagen förvandlats till något han beskriver som ”ett helsike”.

Under årens lopp har ledarhundarna inte bara varit praktiska hjälpmedel för Hans Börjesson. De har också gjort det möjligt för honom att delta i aktiviteter som många tar för givna. En av hans tidigare ledarhundar blev till och med en framgång inom travsporten, vilket resulterade i en vinst på omkring en kvarts miljon kronor. Detta visar på den starka relation och det samarbete som kan utvecklas mellan en synskadad person och dennes ledarhund.

Väntetiden på en ny ledarhund är ett problem som drabbar fler än Hans Börjesson. I Sverige finns det en strukturerad process för att matcha ledarhundar med synskadade personer, men kapaciteten att tillhandahålla dessa hundar når inte alltid upp till efterfrågan. Ledarhundar kräver specialiserad träning som tar lång tid, och varje hund måste matchas noggrant med sin blivande ägare för att samarbetet ska fungera optimalt.

Processen att utbilda en ledarhund är både tidskrävande och kostsam. Det tar normalt mellan ett och ett halvt till två år att träna en hund till färdig ledarhund. Under denna period genomgår hunden omfattande träning i att navigera i olika miljöer, hantera trafiksituationer och anpassa sig till ägarens specifika behov. Inte alla hundar som påbörjar träningen klarar heller av att fullfölja den och bli certifierade ledarhundar.

För personer med synnedsättning är ledarhunden mycket mer än bara ett hjälpmedel för förflyttning. Hunden ger ökad självständighet, trygghet och möjlighet att delta i samhällslivet på ett helt annat sätt än vad som annars skulle vara möjligt. Många beskriver relationen med sin ledarhund som livsavgörande för deras vardag och psykiska välbefinnande.

När en ledarhund av olika anledningar inte längre kan arbeta – antingen på grund av ålder, skada eller andra orsaker – hamnar ägaren i en sårbar situation. Utan hunden försvinner mycket av den frihet och självständighet som tidigare varit självklar. Enkla sysslor som att handla mat, ta sig till läkarbesök eller träffa vänner blir plötsligt komplicerade eller omöjliga att genomföra på egen hand.

Hans Börjessons fall belyser ett systemfel där personer som är beroende av ledarhundar tvingas vänta länge på att få en ny hund när den tidigare inte längre kan tjänstgöra. Under väntetiden blir de kraftigt begränsade i sin vardag och tvingas förlita sig på hjälp från anhöriga eller andra former av stöd, vilket inte kan ersätta den självständighet som en ledarhund ger.

Situationen väcker frågor om hur systemet för ledarhundar i Sverige fungerar och om resurserna är tillräckliga för att möta behovet. För de som väntar på en ny ledarhund blir varje dag utan hund en påminnelse om den frihet och självständighet de förlorat.

För Hans Börjesson återstår nu att fortsätta vänta och hoppas på att snart få en ny fyrbent följeslagare som kan hjälpa honom tillbaka till ett mer aktivt och självständigt liv. Tills dess får han hantera en vardag som blivit betydligt mer begränsad och utmanande än den varit under de år han haft tillgång till sina ledarhundar.