Tomas Ramberg: Liberalerna har grävt sin egen grop

Jimmie Åkessons uppmaning till högerorienterade väljare att inte stödrösta på Liberalerna har försatt Tidö-samarbetet i en öppen kris. SD-ledarens utspel kommer samtidigt som Liberalernas partiledare Simona Mohamsson har gått till skarp attack mot de övriga regeringspartierna. Det politiska klimatet inom högersidan har inte varit så här infekterat sedan samarbetet inleddes.

För Liberalerna handlar det ytterst om partiets politiska överlevnad. L befinner sig i opinionen farligt nära fyraprocentsspärren – i flera mätningar har partiet legat kring eller under den nivå som krävs för riksdagsrepresentation – och har länge varit beroende av stödröster från andra högerorienterade väljare för att säkra en plats i riksdagen. När Åkesson nu öppet avråder från sådana röster försvinner den säkerhetslina som partiet kunnat luta sig mot i flera val.

Tidöavtalet, som slöts efter valet 2022, band samman Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna i en gemensam överenskommelse. För Liberalerna, historiskt ett socialliberalt mittenparti, innebar samarbetet en historisk kursändring. Partiet hade under lång tid markerat att SD var en kraft som man inte kunde samarbeta med, och i valrörelsen 2022 var SD-frågan en av de hetaste stridsfrågorna inom den borgerliga sidan.

Den uppmärksammade kramen mellan Mohamsson och Åkesson, som kom att symbolisera Liberalernas vägval, har i efterhand blivit en belastning. Det som presenterades som en pragmatisk lösning för att få borgerligt inflytande har för många inom partiet i stället kommit att framstå som en identitetskris. Partiets medlemsantal har sjunkit och interndebatten har varit hård.

Mohamsson har i flera utspel riktat skarp kritik mot Tidö-partnerna. Hon har talat om en ”förlorarmentalitet” bland de andra partiledarna och antytt att Åkesson svikit det förtroende som ligger till grund för samarbetet. Formuleringen om att hon inte tänker kalla honom för ”quisling” har ytterligare spätt på konflikten.

Det är en anmärkningsvärd utveckling med tanke på Mohamssons egna uttalanden tidigare under mandatperioden. Då var hon tydlig med att SD inte kunde accepteras i en framtida regering, med motiveringen att Åkesson och hans partiledarkollegor inte kunde ”bete sig”. För väljare som uppmanas att rädda L över spärren framstår dubbelheten som svår att förklara – och det är ett av skälen till att partiets trovärdighet urholkats.

Bakom Åkessons markering ligger enligt bedömare en längre strategisk plan. Med regeringsförlusten i sikte – opinionsmätningarna ger oppositionen ett tydligt övertag – har SD-ledaren lagt om kursen. Målet är att göra SD till den starkaste kraften i högeroppositionen efter årets val, och inför valet 2030 vill han leda ett återförenat konservativt block med sig själv som naturlig ledargestalt.

Frågan är om det finns bundsförvanter för en sådan resa. Moderaterna och Kristdemokraterna befinner sig i ett prekärt läge. M har under mandatperioden tappat mark till Socialdemokraterna, medan KD kämpar för att över huvud taget behålla sin plats i riksdagen. För båda partierna har samarbetet med SD varit en dyrköpt erfarenhet, och få tror att de kommer att vilja knyta sina öden närmare Åkesson.

”Brända barn skyr elden”, som en borgerlig strateg uttrycker det. Både M och KD behöver återskapa sig som självständiga partier och återuppbygga förtroendet hos väljarna innan de kan överväga nya allianser. Med en väljarkår som i stor utsträckning sökt sig till Socialdemokraterna för att undkomma SD:s inflytande, framstår en närmare allians med Åkesson som politiskt riskabel för båda partierna.

Liberalernas situation är dock den mest akuta. Partiet har genom sina svängningar i regeringsfrågan och hanteringen av SD-samarbetet urholkat det egna budskapet. När nu även stödrösterna hotar att utebli, står L inför en överlevnadskamp som kommer att definiera partiets framtid. Årets val handlar inte längre om inflytande – det handlar om existens.

Vilka politiska konstellationer som formas efter valet, och framför allt inför valet 2030, är i nuläget omöjligt att förutsäga. Mycket talar för att blockgränserna kommer att ritas om, men hur och med vilka partier återstår att se. Det enda som tycks säkert är att högersidan befinner sig i en omdaningsfas där inga allianser kan tas för givna.