”Apokalyptiska” scener – 1 200 gripna i Frankrike

Hundratusentals demonstranter samlades på lördagen i städer över hela Frankrike i en av de största protestvågorna på åratal. Redan innan flera av demonstrationstågen hann starta utbröt våldsamma sammandrabbningar med polis, och i flera städer övergick protesterna i vad franska medier beskrev som gerillaliknande upplopp.

Enligt franska myndigheter deltog omkring 550 000 människor i lördagens protester runt om i landet. Fackförbundet CGT, Confédération Générale du Travail, uppger att antalet var minst 800 000. CGT, som är en av Frankrikes största fackliga organisationer och har rötter i den kommunistiska arbetarrörelsen, har under de senaste åren varit en drivande kraft i flera av de strejker som stoppat bland annat regeringens pensionsreform.

Sammanlagt konstaterades på lördagskvällen att 150 poliser skadats. Siffran för skadade demonstranter har ännu inte offentliggjorts, men flera deltagare vittnar om brutalitet och det som beskrivs som polisövervåld. Tårgas och chockgranater användes i flera städer för att skingra folkmassorna. En 17-årig pojke förlorade sin högra hand efter att ha kommit i kontakt med en granat.

Plundringar och vandalisering rapporterades från en rad franska städer – bland annat Paris, Marseille, Nice, Nantes, Bordeaux, Limoges, Lille, Toulouse och Strasbourg. Butiker och köpcentrum länsades, polisstationer attackerades och stadshus stormades och sattes i brand. I Limoges, i landets centrala delar, rasade taket in på stadshuset sedan demonstranter tänt eld på den historiska byggnaden från 1800-talet.

Protestvågen har sitt ursprung i en vänsterorienterad studentrörelse bland gymnasie- och högskolestudenter, men har under de senaste veckorna successivt vuxit. Bönder, fackligt anslutna och sympatisörer till de så kallade gula västarna har anslutit sig i en gemensam kritik mot regeringsmakten, de höga levnadskostnaderna och polisen. Samtidigt är rörelsen långt ifrån enig: grupperna delar missnöjet, men inte uppfattningen om hur problemen ska lösas eller vilken politisk riktning landet bör ta.

Händelserna är inte en isolerad företeelse. Frankrike har upprepade gånger under Emmanuel Macrons tid vid makten skakats av sociala protester. Den största var gula västarna-rörelsen, som inleddes 2018 med demonstrationer mot höjda bränslepriser och minskad köpkraft i glesbygd och mindre städer, men som snabbt växte till en bredare protest mot Macrons ekonomiska politik och centralstyrning från Paris. Även pensionsreformen, som höjde pensionsåldern från 62 till 64 år, har legat bakom omfattande strejker under de senaste åren.

Den nuvarande oron utspelar sig mot en bakgrund av hög inflation och stigande priser på mat, energi och drivmedel runt om i Europa. Frankrike har i flera avseenden klarat den ekonomiska krisen bättre än många andra EU-länder, men hushåll med låga inkomster pressas hårt. Krav på högre löner och stärkta sociala skyddsnät har därför blivit en central del av protesternas agenda.

Att våldsamheterna spridit sig till en rad olika städer är anmärkningsvärt. Medan Paris traditionellt varit centrum för franska demonstrationer och upplopp, är plundringar och angrepp på polisstationer i städer som Bordeaux, Lille och Strasbourg – områden med relativt stark ekonomi och hög sysselsättning – en indikation på att missnöjet nu är brett förankrat i samhället.

För Macron kommer den fortsatta protestvågen vid ett känsligt politiskt läge. Presidentens förtroendesiffror har sjunkit stadigt, och regeringen har under det senaste året tvingats hantera såväl en regeringskris som ett parlamentariskt dödläge. Inrikesministeriet har fördömt attackerna mot polis och offentliga byggnader, och åklagare har inlett förundersökningar om bland annat mordbrand, grov misshandel och sabotage.

Hittills har Macron valt en dubbel strategi: å ena sidan löften om dialog och ekonomiska eftergifter för att blidka demonstranterna, å andra sidan en fast linje mot våldet. Polisen har förstärkts med specialstyrkor i flera städer, och utegångsförbud har införts på vissa håll. Historiskt har franska regeringar tvingats backa när gatans protester kombinerats med strejker och en bred samhällsallians – något som i dagens läge kan bli en påminnelse om den franska protestkulturens styrka.