Äventyraren snart i mål efter 28 år: ”Jag har gjort mitt”

Den 1 november 1998 lämnade den då 29-årige Karl Bushby Punta Arenas i södra Chile. Målet var att gå hela vägen till hemstaden Hull i nordöstra England – en sträcka han från början trodde skulle ta tolv år. Nu, 28 år senare, är han i London och väntas nå slutpunkten den 1 november 2026, där hans mamma bor.

Bushby är före detta fallskärmsjägare i den brittiska armén och hade tjänstgjort i tolv år innan han gav sig av. Han hade varken sponsorer eller större besparingar; startkapitalet uppgick till 500 dollar. Sedan dess har han vandrat genom Sydamerika, Centralamerika, Nordamerika och Asien innan han återigen nådde Europa.

Expeditionen har styrts av två regler. Den första: inga transportmedel. Bushby får endast förflytta sig genom att gå eller simma. Om han tillfälligt måste lämna rutten, till exempel på grund av visumregler, måste han återvända till exakt samma plats och fortsätta till fots därifrån. Den andra regeln: han fick inte återvända hem till Hull i förtid. Pandemin och byråkratiska hinder har därför förlängt resan avsevärt.

De fysiska utmaningarna har varit många. År 2001 vandrade Bushby genom Darién-gapet, det svårtillgängliga gränsområdet mellan Panama och Colombia. Området är ett av världens farligaste med giftiga djur och kriminella gäng. I mars 2006 korsade han Berings sund tillsammans med Dimitri Kieffer. Han har även simmat över Kaspiska havet och korsat Engelska kanalen. Bushby beskriver flera ögonblick då han trodde att han skulle dö, inte minst på vägen mot Berings sund.

Under 2025 vandrade han genom Turkiet och korsade bron över Bosporen till fots med specialtillstånd. Det var första gången på 26 år som han satte foten på den europeiska kontinenten. Väl framme i London var han dock nära att förolyckas av en helt annan anledning: ovan vid den brittiska trafiken tittade han åt fel håll när han skulle gå över ett övergångsställe.

Mentalt har expeditionen varit minst lika tuff. Särskilt i Mongoliet var ensamheten påtaglig. Bushby köpte tio kameler i huvudstaden Ulaanbaatar och satte ihop ett internationellt team för att slippa gå ensam. Men det svåraste, säger han, var kärleken. Två gånger blev han förälskad under resan och båda gångerna slutade det med brustet hjärta.

– Att bli förälskad och få hjärtat krossat ett antal gånger, det är nog de svåraste sakerna jag har behövt hantera, säger han till DN.

Bushby är också öppen med att expeditionen har varit självisk. I nästan tre decennier har allt kretsat kring honom själv: att ta sig från punkt A till punkt B, att få mat och vatten, att överleva. Det har gått ut över relationerna, inte minst med sonen som var åtta år när Bushby lämnade England. Han har aldrig träffat sitt barnbarn. Inom några veckor ska han återförenas med både sonen och barnbarnet, och han beskriver sonen som en av sina största supportrar.

Resan har finansierats genom en kombination av sponsorer, ett dokumentärbolag, föreläsningar och en bok. Bushby har också tagit emot utrustning från friluftsmärken. Men någon påkostad start var det inte tal om.

När målet i Hull nu närmar sig säger Bushby att han är medveten om att livet efter vandringen kan bli svårhanterligt. ”De säger att det enda som är värre än att inte uppnå sin dröm är att uppnå sin dröm”, säger han och tillägger att han hoppas hitta ett nytt uppdrag. Ett nytt äventyr i samma stil blir det däremot inte.

– Nej, jag har fått min beskärda del av äventyrsscenen. Det är dags för mig att lägga stövlarna på hyllan och låta den yngre generationen ta vid. Jag har gjort mitt, säger han.

När han väl är framme hos mamman i Hull väntar enligt honom en enkel ceremoni: en kopp te och kex.