Ny rapport: Världens största räddningsaktion för naturen

Världens länder har åtagit sig att minst 30 procent av alla skadade ekosystem ska vara under effektiv restaurering senast 2030. Målet ingår i det globala ramverket för biologisk mångfald som antogs i Montreal 2022 av parterna i FN:s konvention om biologisk mångfald, ofta kallat en räddningsplan för naturen. Totalt motsvarar åtagandet omkring en miljard hektar på land och till havs. Långsiktigt ska arealen friska ekosystem vara väsentligt större år 2050.

En ny FN-rapport som presenteras vid naturtoppmötet COP17 i Armenien visar att arbetet har tagit fart. Åtgärder pågår just nu för att återställa mer än 250 miljoner hektar i ungefär 150 länder. Det handlar om allt från skog och våtmarker till kust- och havsområden. Enligt rapporten har insatserna än så länge skapat drygt en miljon jobb. Många naturområden visar också en god förmåga att återhämta sig när de ges chansen – på öar utanför Mexiko har exempelvis sjöfåglar som hotats av invasiva arter och förstörda livsmiljöer börjat återvända.

Att insatserna skapar arbetstillfällen framhålls som ett tecken på att restaurering kan vara både en miljöpolitisk och ekonomisk satsning. Samtidigt är arealen som omfattas bara en fjärdedel av den totala yta som världens länder har lovat att återställa. De projekt som nu pågår täcker 250 miljoner av de en miljard hektar som utlovats, och rapportförfattarna konstaterar att takten måste öka rejält. Det visar att det globala åtagandet har börjat få genomslag i praktiken, men också att gapet mellan löften och genomförande fortfarande är stort.

Restaurering spelar en central roll för att hejda förlusten av biologisk mångfald, men rapporten lyfter fram flera andra skäl. Återställda livsmiljöer behövs för att säkra livsmedelsproduktionen. De är också avgörande för att det ska vara möjligt att hålla den globala uppvärmningen under två grader, eftersom ekosystem som skogar, våtmarker och havsbotten binder koldioxid.

Även om de globala siffrorna pekar framåt är insatserna ojämnt fördelade. Mer än 90 procent av restaureringsarbetet sker på land. Bara 4 procent av de pågående insatserna riktas mot sötvattensmiljöer och 2 procent mot skadade livsmiljöer längs kuster och till havs. Det är enligt rapportförfattarna ett problem, eftersom dessa ekosystem är bland de mest artrika och samtidigt hårt pressade. För att nå 2030-målet måste takten trefaldigas.

Rapportförfattarna betonar att 2030 inte är slutstationen. För att bevara friska och fungerande ekosystem räcker det inte att återställa det som redan har förstörts. De bakomliggande drivkrafterna bakom nedbrytningen måste bort. Det handlar om att ställa om från miljöskadliga till hållbara produktionsmetoder inom bland annat jordbruk, skogsbruk och fiske. Det kräver i sin tur en omställning av världens finansiella flöden. Som Astrid Schomaker, chef för sekretariatet vid FN:s konvention för biologisk mångfald, uttrycker det: ”Vi kan inte förvänta oss att det går att laga naturen med ena handen samtidigt som vi förstör den med den andra.”

Även inom EU pågår ett arbete med att översätta de globala målen till konkret lagstiftning. EU:s förordning om naturrestaurering, som antogs 2024, ställer krav på medlemsländerna att ta fram nationella planer. Sverige lämnade sin plan till EU-kommissionen i september. Men planen väntas få skarp kritik i en kommande rapport från miljöorganisationerna WWF, Naturskyddsföreningen, Skydda skogen och Birdlife. Enligt organisationerna avviker planen kraftigt från det underlag som regeringens expertmyndigheter har tagit fram. Bland annat definieras inte så kallade referensarealer för friska livsmiljöer utifrån en vetenskaplig grund. Dessutom avsätts bara en tredjedel av det belopp för restaureringsåtgärder som myndigheterna har beräknat.

Kritiken väcker frågor om hur Sverige ska leva upp till såväl EU-rätten som det globala åtagandet. Utan tillräcklig finansiering och vetenskapligt förankrade mål riskerar restaureringsarbetet att bli symboliskt snarare än effektivt. Samtidigt visar FN-rapporten att potentialen är stor: när ekosystem får möjlighet att återhämta sig kan resultaten komma snabbare än många befarat. Frågan är om takten räcker till.