FN:s miljötoppmöte COP17 snart i mål – med urvattnat resultat

JEREVAN. Efter två veckors hårda förhandlingar har FN:s stora miljötoppmöte i Armeniens huvudstad bara några timmar kvar till mållinjen. Redan nu står det klart att den utlovade strategi som skulle ha gett fart åt ländernas löften om att rädda jordens biologiska mångfald blir urvattnad. Detaljer som ansågs avgörande har försvagats, och flera delegationer lämnar mötet med känslan av att det ursprungliga syftet gått förlorat.

Mötet i Jerevan ingår i FN:s konvention om biologisk mångfald, det internationella ramverk som ofta beskrivs som naturens motsvarighet till klimatavtalet. Bakgrunden är det historiska Kunming-Montreal-avtalet från 2022, där världens länder bland annat har förbundit sig att skydda minst 30 procent av jordens land- och havsområden till 2030. Det målet har kallats en av de viktigaste internationella utfästelserna för naturen i modern tid, men det har hela tiden funnits en osäkerhet kring hur det ska genomföras. Den strategi som nu förhandlats fram i Jerevan skulle ha varit själva verktyget för att omsätta löftena i konkret politik.

Frågan om pengar har varit den stora stridsfrågan. Utvecklingsländer har krävt att rika länder ökar stödet till naturskydd i Syd, medan flera givarländer har varit ovilliga att binda sig till nya summor. Parallellt har diskussionerna om att fasa ut subventioner som skadar naturen varit hårt blockerade. Jordreformer, skogsbruk, gruvdrift och jordbruk är sektorer där nationella intressen ofta väger tyngre än internationella åtaganden. Resultatet är en kompromisstext som enligt mötesbedömare saknar skärpa. Det gäller inte minst skrivningarna om hur företag ska rapportera sina risker kopplade till ekosystem och biologisk mångfald.

Att toppmötet hålls just i Jerevan ger ett extra lager av betydelse. Armenien ligger i Kaukasus, en region som är känd för sin unika biologiska mångfald och som fungerar som en korridor för växt- och djurarter mellan Europa och Asien. För ett land med begränsade ekonomiska resurser är ett FN-möte av den här storleken både en diplomatisk möjlighet och en praktisk utmaning. Värdskapet har gett Armenien en plats i centrum av den globala miljöpolitiken, men det har också ökat pressen på regeringen att leverera ett resultat.

För näringslivet har förhandlingarna stor betydelse. Särskilt gruvsektorn har följt mötet med intresse, eftersom den är en av de branscher som direkt påverkar landskap, vattendrag och ekosystem. Många gruvbolag har under senare år börjat integrera naturfrågor i sina hållbarhetsrapporter, ofta under påtryckningar från investerare och myndigheter. Flera stora internationella bolag har också anslutit sig till frivilliga initiativ för att minska sin påverkan på den biologiska mångfalden. Utan tydliga politiska ramar blir det dock svårare att jämföra bolagens åtaganden och att ställa dem mot varandra. Ett svagt avtal i Jerevan kan därför bromsa den omställning som redan är i gång inom delar av råvarusektorn.

Även finansmarknaden följer utfallet. Under de senaste åren har nya former av investeringar vuxit fram, som biodiversitetskrediter och naturbaserade lösningar. Dessa marknader är fortfarande unga, men de har setts som en möjlig väg att styra kapital mot naturskydd. Om den politiska grunden nu blir vag, finns en risk att intresset för sådana investeringar svalnar. För företag som redan satsat på att minska sina ekologiska fotavtryck innebär en urvattnad strategi ett svagare stöd, medan aktörer som avvaktat får ytterligare anledning att skjuta på förändringar.

Forskare och miljöorganisationer har under de sista timmarna uppmanat delegationerna att inte ge upp. De pekar på att det fortfarande finns utrymme att stärka texten innan mötet formellt avslutas, men att tiden är knapp. Om strategin går igenom i sin nuvarande, försvagade form blir det ett hårt slag mot de löften som världens ledare utfärdade i Montreal. För den biologiska mångfalden, och för de människor vars försörjning är direkt beroende av naturen, kan ett svagt beslut få märkbara konsekvenser. Det som återstår är timmar av förhandlingsarbete, men också en växande insikt om att mötet i Jerevan kan komma att handla mer om vad som inte uppnåddes.