Deras hus revs som hämnd – för något de inte har gjort

Plötsligt stod finansminister Bezalel Smotrich i familjens trädgård. För Ahmad Imraish var det obegripligt – varför just deras hus? Ministern, en av Israels mest kontroversiella högerextrema politiker och själv bosättare, pekade på byggnaden och förkunnade att ”Hebrons finaste hus” skulle rivas. Några timmar senare kom soldaterna.

Bakgrunden var en attack mot en israelisk vägspärr i Hebron, den största palestinska staden på ockuperade Västbanken. Två beväpnade palestinier hade skjutit flera personer innan de själva sköts ihjäl av israeliska styrkor. Två israeliska män dog av sina skador. Attacken skedde strax före parlamentsvalet i Israel, och Benjamin Netanyahu, då i slutet av sin valkampanj, reste omedelbart till platsen. I skottsäker väst lovade han att stänga hela Västbanken, genomföra en militäroperation av ”sällan skådat slag” och utöka annekteringen av palestinsk mark.

Det blev startskottet för en belägring av Hebron. Militären inledde en omfattande operation med husrannsakan, gripanden och rivningar. Ahmad Imraishs familj fick två minuter på sig.

– Soldaterna sa att vi måste lämna huset, annars skulle de skjuta oss, säger han.

Familjen försökte förklara att de hade alla papper i ordning, att de ägde marken och att det inte fanns någon rivningsorder. Soldaterna lyssnade inte. Huset jämnades med marken.

Byggnaden, ett trevåningshus på 850 kvadratmeter, låg nära den attackerade vägspärren. Men familjen Imraish hade inga kopplingar till angriparna. De hade börjat bygga 2021 och lagt ner alla sina besparingar i projektet. I rasmassorna finns nu inte bara betong och förstörda möbler – utan också alla deras kontanter och värdesaker.

– Vi kunde inte ta med oss någonting förutom pass och id-handlingar. Soldaterna var mycket våldsamma, säger Ahmad och visar röda märken på armarna.

Sju personer bodde i huset. Nu har de flyttat in i ett enda rum hos en farbror. Ahmads pappa Riyad sitter på en stol på den uppbrutna uteplatsen och blinkar bort tårarna.

Hebron är en av de mest explosiva platserna på Västbanken. Staden är helig för både judar och muslimer, och i dess centrum bor en liten men mycket aktiv judisk bosättargrupp under kraftigt militärt skydd. Enligt internationell rätt är Israels bosättningar på ockuperad mark olagliga, en uppfattning som Israel bestrider. Bosättarrörelsen har starkt stöd i den nuvarande övergångsregeringen, där Smotrich är en nyckelperson.

Netanyahus löften om annektering och militärt våld var inget nytt. Under flera år har israeliska myndigheter rivit palestinska hus i stor skala, ofta med hänvisning till säkerhet eller avsaknad av bygglov – trots att bygglov för palestinier är nästan omöjliga att få på Västbanken. Människorättsorganisationer har länge kritiserat praktiken som kollektiv bestraffning, vilket är förbjudet enligt Genèvekonventionen.

Det politiska läget i Israel är fortsatt låst. Valresultatet visade förlust för den styrande högerextrema koalitionen, men oppositionen är splittrad och har ännu inget samlat alternativ. I väntan på en ny regering fortsätter militära operationer.

Belägringen av Hebron pågår fortfarande. Vid vägspärren där attacken skedde har israeliska soldater rivit flera hus. Tusentals människor är hemlösa, och många kan inte återvända till sina hem. Alla som vill in eller ut ur staden måste passera vägspärrarna till fots, vilket försvårar vardagen ytterligare.

För Ahmads del handlar det inte bara om att förlora ett hus. Han studerar i Malaysia och var hemma på lov när rivningen skedde. Nu vet han inte om han har råd att återvända till sina studier. Familjens ekonomi är i spillror – de hade gömt alla sina pengar i hemmet.

Ändå är han trotsig. Han står bland rasmassorna och pekar på en blå babyfilt, samma filt som han sveptes in i som nyfödd, som hänger kvar på en väggrest. Han har också hittat tyget han brukade linda händerna med före boxningsträningen. Det lilla som återstår.

– För dem är det här hämnd. Men vi blir bara starkare av deras kollektiva bestraffning. Vi kommer inte att lämna den här platsen. Jag ska bygga ett nytt hus, två nya, tio nya – och varje gång de river dem, bygger jag igen. Det här är mitt land och min rätt.