Nathan Shachar: Så blev den rike sonen i lyxkostym Palestinas ”Fidel Castro”

Palestinska självstyret står inför en alltmer infekterad maktkamp. President Mahmoud Abbas är 91 år gammal och har styrt sedan 2005 utan att något nytt presidentval hållits. I avsaknad av en officiellt utsedd efterträdare har hans son Yasir Abbas under senare år lyfts fram allt tydligare som kronprins. Yasir har lett palestinska delegationer i internationella forum, fotograferats med världsledare och tagit över allt fler befogenheter från etablerade Fatah-toppar. Vicepresidenten Hussein al-Sheikh, underrättelsechefen Majed Faraj och veteranen Jibril Rajoub har sett sina roller urholkas en efter en.

Den unge Abbas har även fått kontroll över Hares al-Ri’asa, presidentgardet, en elitstyrka på omkring 3 000 soldater som bedömare menar blir avgörande om maktskiftet sker i förtid.

Hans väg till toppen har dock kantats av imageproblem. Under en stor demonstration mot den israeliska ockupationen i El-Bireh dök han upp i lyxiga märkeskläder mitt i tårgasen och drog sig hastigt tillbaka. Sedan dess har han försökt framträda i en mer revolutionär skepnad. Han uppträder ofta i gröna militärkläder, vilket gett honom det ironiska smeknamnet ”Fidel Castro” efter den kubanske ledaren. Han har också tagit sig an Fatah-grundaren Yassir Arafats smeknamn ”Abu Ammar”, något som mötts av elaka jämförelser mellan förebilden och kopian.

Kritiker pekar på en avgörande skillnad mellan Arafat och Yasir Abbas: Arafat grundade Fatah 1959 och fick ingenting gratis. Yasir Abbas har fått allt genom sin far. Förmögenheten har han enligt kritikerna byggt upp genom monopol på tobaksimport och statliga försäkringskontrakt. Själv förklarar han den med fastighetsaffärer från tiden i Kanada, där han är medborgare. För många palestinier har han blivit symbolen för en ny elit i svarta stadsjeepar i ett samhälle med hög arbetslöshet och fattigdom.

Mot denna bakgrund utspelar sig en politisk följetong som i månader har engagerat den ockuperade Västbanken. Huvudpersonen är Tareq al-Natshe, 55, en självgjord affärsman som började som hjälpreda på en israelisk bensinstation medan han studerade teknologi. Han byggde senare upp al-Huda, Västbankens största kedja av bensinstationer. Drivmedel är en strategisk vara i området, och den som kontrollerar kedjan får både ekonomisk och politisk makt. al-Natshe har också gjort sig känd som filantrop. Han ger till fattiga, delar ut stipendier och bjöd vid sin sons bröllop in 50 000 gäster, slaktade 500 får och engagerade arabvärldens stora popstjärnor. På festen fanns flera av Fatahs toppnamn, däribland Hussein al-Sheikh och Jibril Rajoub.

I juli greps al-Natshe tillsammans med släktingar och medhjälpare under vad som beskrivs som brutala razzior. Hans tillgångar frystes och myndigheterna anklagade honom för skattefusk och smuggling. Han uppgavs vara skyldig självstyret tre miljarder kronor. Förra veckan släpptes han mot en borgen på en tiondel av beloppet, svårt medtagen och med bruten hälsa. Tillgångarna är fortfarande frysta, och allt tyder på att han kommer att förlora sitt livsverk.

Anklagelserna ifrågasätts dock brett. En ekonomisk reporter på en stor palestinsk radiostation säger till Dagens Nyheter att Yasir Abbas inte kan ta över bensinstationerna direkt. I stället planeras en nationalisering, ”för att sätta stopp för korruption”. Men, säger reportern, folk går inte på det. Al-Natshe har för stor makt och är vän med Yasirs rivaler. Det är hela förklaringen.

Ett övertagande av al-Huda skulle koncentrera drivmedelsmarknaden ytterligare och sända en dämpande signal till privata investerare, som redan är försiktiga med att satsa i ett område präglat av ockupation och politisk osäkerhet.

En av dessa rivaler är Jibril Rajoub, en gång Yassir Arafats säkerhetschef och i dag den ende Fatah-ledare som öppet varnar Mahmoud Abbas för att göra sin son till president utan val. Med al-Natshe och hans miljarder ur leken mister Rajoub sin viktigaste sponsor.

Historien om Yasir Abbas påminner om en bredare trend i arabvärlden, där ärvd makt är vanlig i republiker som formellt är demokratier. I Egypten bidrog Hosni Mubaraks försök att bana väg för sonen Gamal till upproret 2011. I Syrien utsåg Hafez Assad sonen Basel till kronprins; efter dennes död blev brodern Bashar president. Saddam Husseins söner Udai och Qusai stupade 2003, och Muammar Khaddafi placerade både söner och brorsöner på nyckelposter i Libyen. I palestinsk politik har far-till-son-maktöverföring däremot varit ovanligt, vilket gör att Yasir Abbas klättring väcker särskilt starka reaktioner.

Om Mahmoud Abbas går ur tiden innan sonen har hunnit konsolidera sin ställning, blir presidentgardet nyckelaktör. Frågan är om gardet kommer att ställa sig bakom Yasir Abbas – eller om det drar sig för att konfrontera en kompakt och alltmer ilsken opinion.