Hamilton Steiner: Zelenskyj har fått ännu fler skäl att vägra eftergifter

KIEV. Positionerna är låsta i förhandlingarna om ett krigsslut, trots att USA:s sändebud säger att Ukraina och Ryssland har närmat sig varandra. För president Volodymyr Zelenskyj finns det i dag fler skäl att vägra eftergifter än när samtalen kollapsade i vintras.

Då handlade frågan främst om hur en vapenvila skulle övervakas och om framtida säkerhetsgarantier. Nu har fler frågor hunnit växa sig större: vem som ska kontrollera de ockuperade områdena, hur ukrainska hamnar ska skyddas och vilken status landet ska ha i förhållande till Nato. Det är frågor där kompromissutrymmet har krympt märkbart.

Sedan samtalen bröt samman har Ryssland fortsatt sina attacker mot civil infrastruktur, och frontlinjen har bara rört sig långsamt. Ukraina har samtidigt visat att landet kan slå tillbaka mot mål på ryskt territorium, bland annat med drönare och långdistansvapen. Det har förändrat bilden av kriget och gett Kiev ett starkare kort på handen.

För Zelenskyj handlar motståndet inte bara om militär strategi. En stor del av befolkningen är emot territoriella eftergifter. Ett fredsavtal som innebär att Ukraina avstår från land skulle sannolikt mötas av omfattande protester och uppfattas som ett svek. Det gör att den politiska kostnaden för eftergifter är högre i dag än tidigare.

Ryssland å sin sida kräver att Ukraina erkänner de annekterade regionerna och att landet förblir militärt alliansfritt. Dessa krav är svåra för Kiev att acceptera, inte minst efter de övergrepp och den förstörelse som Ryssland anklagas för. Samtidigt fortsätter Kreml att hävda att man är öppen för dialog, något som västerländska bedömare ser som ett sätt att vinna tid och bygga om sin militär.

USA:s roll har blivit allt mer central. Det nya sändebudet har upprepade gånger rest till både Kiev och Moskva och presenterat förslag som syftar till att få igång samtal. Men hittills har inget konkret avtal presenterats. Diplomater beskriver läget som en återvändsgränd, där båda sidor väntar på att den andra ska ge vika.

Internationellt har stödet till Ukraina fortsatt, men med vissa sprickor. Inom EU pågår en debatt om hur länge medlemsländerna kan upprätthålla det ekonomiska och militära stödet. I USA har frågan om fortsatta anslag blivit en het politisk fråga. Det gör att Ukraina känner en tidspress, men samtidigt har landet stärkt sin förhandlingsposition genom avtal med flera europeiska länder om bilaterala säkerhetsgarantier.

Kriget har också stora ekonomiska konsekvenser. Svartahavshamnen i Odessa är central för ukrainsk spannmålsexport, och avtalet om säker passage har flera gånger hotats. När spannmålsleveranserna störs påverkas världsmarknadspriserna, inte minst i Afrika och Mellanöstern. Dessutom har EU och USA infört omfattande sanktioner mot rysk energi, vilket har förändrat energimarknaderna i Europa. Flera länder har tvingats hitta nya leverantörer, och gaspriserna har varit volatila.

För omvärlden handlar konflikten inte bara om Ukrainas gränser. Det handlar om vilka regler som ska gälla i Europa och om stormakter kan ändra gränser med militära medel. Därför följs samtalen noga av diplomater och marknader över hela världen. Varje signal om framsteg får omedelbara effekter på valutor, råvaror och aktiekurser. En varaktig vapenvila skulle kunna ge ett lyft åt världsekonomin, medan ett fortsatt dödläge riskerar att förlänga osäkerheten.

Trots att USA:s sändebud talar om framsteg finns det få tecken på att de grundläggande motsättningarna har minskat. Båda sidor upprepar i stort sett samma krav som tidigare. Frågan är om omvärlden kan utöva tillräckligt tryck för att få parterna att röra sig, eller om kriget kommer att fortsätta under lång tid ännu. För Zelenskyj är alternativet att ge upp territorium och säkerhetsgarantier en politisk omöjlighet. För Ryssland är ett avtal utan egna vinster lika svårt att sälja hemma.

Diplomaterna fortsätter att träffas, men avståndet mellan parterna är fortfarande stort. Utan en kompromiss om kärnfrågorna, främst territorium och säkerhet, lär samtalen förbli låsta. Det enda som tycks klart är att tiden inte automatiskt arbetar för fred. Ju längre kriget pågår, desto svårare blir det att hitta en lösning som båda sidor kan acceptera.