I denna europeiska huvudstad hålls människor åtskilda av taggtrådsmurar

Belfasts fredsmurar skär fortfarande genom staden, mer än två decennier efter att fredsavtalet slöts. De reser sig i bostadsområden, på sina håll över fem meter höga, och skiljer katolska från protestantiska områden åt. Nattetid stängs grindarna. Då kan ingen ta sig över till andra sidan. ”Vi som bor bakom murarna vill ha kvar dem”, säger taxichauffören och guiden Dan McErlean.

Murarna är en kvarleva av ”the Troubles”, den väpnade konflikt som i tre decennier präglade Nordirland. Från slutet av 1960-talet till undertecknandet av Långfredagsavtalet 1998 krävde konflikten över 3 500 liv. För att skydda människor i utsatta bostadsområden byggde myndigheterna barriärer mellan lojalistiska och republikanska stadsdelar. I dag finns uppskattningsvis ett 30-tal murar och stängsel i Belfast, flera av dem i västra delen av staden.

Belfast är Nordirlands huvudstad och en del av Storbritannien. Staden har sedan fredsavtalet genomgått en omfattande förändring. Den tidigare bilden av en konflikthärd har i allt högre grad ersatts av turism och investeringar. Men fredsmurarna påminner om att segregationen finns kvar. Trots att Långfredagsavtalet i praktiken avslutade den väpnade konflikten, har murarna inte rivits. För många boende är de inte en symbol för splittring, utan en trygghet.

Dan McErlean är en av dem som visar besökare runt i områdena. I hans taxibil går resan längs västra Belfasts gränsområden, förbi väggmålningar och genom stadsdelar som fortfarande präglas av hårda gränsdragningar. Hans uttalande speglar en verklighet som kan vara svår att förstå utifrån: de som lever närmast murarna är ofta de som är mest tveksamma till att riva dem.

Enligt flera undersökningar uppger boende att murarna inger en känsla av säkerhet. Rädslan för vad som ska hända efter en rivning är fortfarande påtaglig. Samtidigt finns en politisk ambition att på sikt avveckla barriärerna. Nordirlands försteminister och ställföreträdande försteminister har vid flera tillfällen satt upp mål om att murarna ska vara borta, bland annat till 2023, men målen har inte uppnåtts. Frågan är känslig eftersom den rör identitet, historia och framtida relationer mellan samhällsgrupperna.

Murarna har också blivit en turistattraktion. ”Black taxi tours” är ett etablerat begrepp i Belfast, där taxichaufförer med lokal kunskap guidar besökare genom de historiska konfliktområdena. För många turister blir mötet med fredsmurarna en ögonöppnare. Väggmålningarna, minnesmärkena och de stängda grindarna berättar en annan historia än den om ekonomisk återhämtning som ofta lyfts fram.

Frågan är dock inte enkel. En del boende och politiker menar att murarna borde rivas för att normalisera vardagen och uppmuntra till integration. Andra anser att en rivning måste ske gradvis och bara när samhällsgrupperna är redo. Det finns exempel på platser, bland annat i norra Belfast, där delar av murarna har sänkts eller fått öppningar, men ännu inte tagits bort helt. Besluten sker ofta i samförstånd mellan lokala grupper och myndigheter, och processen är långsam.

Dan McErleans åsikt kan tyckas överraskande för den som ser murarna som hinder. Men den är inte ovanlig. I ett samhälle där minnena av våld är nära, är en mur inte bara fysisk. Den är också ett mentalt skyddsnät. Så länge en majoritet av de boende känner att barriärerna behövs, lär de stå kvar. Samtidigt pågår en långsam förändring. Nya generationer växer upp utan att ha upplevt konflikten, och turismen har gjort att världen blickar mot Belfast med större nyfikenhet än skräck.

Fredsmurarna är en påminnelse om att fred är mer än avtal. I Belfast lever den fortfarande i skuggan av betong och stål. Frågan är inte om murarna ska rivas, utan när och under vilka former. För dem som bor bakom dem är svaret fortfarande: inte än.