Valentyna flydde svälten i Olesjky – nu vill hon begrava sin man

I slutet av oktober genomfördes en ovanlig humanitär insats i södra Ukraina. Ryssland och Ukraina enades om en sex dagar lång vapenvila för att få ut civila ur den ockuperade staden Olesjky i Cherson oblast. Mellan 750 och 800 av de omkring 2 000 kvarvarande invånarna valde att lämna staden, där den humanitära situationen under det senaste året förvärrats till svältnivå.

En av dem som evakuerades var Valentyna Demydiva. Efter en lång färd via Krimhalvön och Belarus befinner hon sig nu på ett sjukhem i Kiev. Där berättar hon om en vardag som under två års rysk ockupation präglats av ständig rädsla, akut matbrist och en död som alltid funnits nära.

Olesjky ligger strax söder om Dniprofloden, endast en knapp mil från staden Cherson. Staden ockuperades av Ryssland redan under den första månaden av den fullskaliga invasionen, och sedan Cherson återtogs av ukrainska styrkor i oktober 2022 har Olesjky legat i den aktiva frontzonen. Artilleribeskjutning och drönarattacker har förstört i stort sett vartenda hus. Ukrainska myndigheter har upprepade gånger varnat för en humanitär katastrof, och de senaste månaderna har rapporterna om svält blivit allt fler.

Den sista matbutiken i Olesjky stängde för två år sedan, efter att både mjölkbudet och varulastbilen kört på minor. Invånarna blev hänvisade till en månatlig ransonering av mjöl, bovete och konserver från rysk sida, samt till vad de själva kunde odla i trädgårdarna. Valentyna och hennes man Oleg bakade bröd några dagar i veckan och delade på det till frukost och middag. Sommartid fanns gurka och tomater. Kött var nästan omöjligt att få tag på. När samhällets sista häst dödades i en explosion vågade ingen närma sig djuret på grund av drönarhotet – till slut åts det upp av hundar.

De priser som förekom på den informella marknaden var extrema. En gång kom Oleg hem med ett kålhuvud och ville koka borsjtj. Priset: 4 000 hryvnia, motsvarande drygt 850 kronor.

Valentyna berättar också om hur de döda lämnades där de föll. Ryska soldater och civila som trampat på minor låg kvar i månader, och ingen tog hand om de äldre som avled i sina hem.

Drönarna blev en ständigt närvarande fasa. Valentyna beskriver det surrande ljudet som det allra värsta med ockupationen. En dag i våras, när en ambulans kommit till orten med en mindre mängd mat, hamnade hon själv i en drönarpilots siktlinje. Hon hade fått smältost, makaroner och två frysta fiskar. På vägen hem genom parken dök drönaren upp.

– Den vände tvärt och gick ner mot oss. Den var stor och mörkgrå och kamerorna såg ut som ögon.

Med händerna knäppta och blicken mot himlen bad hon om nåd och skrek att de inte var militärer, att hon gick med käpp och hade ont i benet. Drönaren sänkte sig ännu lägre innan den till slut lyfte mot trädtopparna och försvann.

För Valentynas make Oleg kom räddningen för sent. För en månad sedan begav han sig ut tillsammans med några andra män från samhället för att ta sig till grannsamhället Radensk, där det fortfarande gick att få tag på mat. Det var hans födelsedag. På vägen exploderade en mina. Olegs häl slets bort och benpipan krossades. Kamraterna fick honom till vårdcentralen i Olesjky, där personalen lyckades stoppa blödningen. Han var på bättringsvägen, men förra veckan försämrades hans tillstånd plötsligt. Han avled av en blodpropp.

Valentyna försökte få hjälp att begrava sin make, men ingen vågade eller kunde. Nu befarar hon att hans kvarlevor kan ha förts till Ryssland i samband med evakueringen.

Den sex dagar långa vapenvilan i slutet av oktober var ett sällsynt exempel på samarbete mellan de två länderna mitt under kriget. Enligt uppgifter ska USA:s presidenthustru Melania Trump ha varit delaktig i förhandlingarna. Invånarna i Olesjky fick välja mellan att evakuera till ryskkontrollerat område, ta sig till ukrainskkontrollerat territorium eller stanna kvar. Majoriteten av dem som lämnade valde ukrainskt område.

För Valentyna är flykten från Olesjky början på ett nytt liv – men hon kan inte gå vidare förrän hon fått begrava sin man. Hennes make vägrade länge att ge upp hoppet.

– Han sade hela tiden: ”Snart, snart kommer våra och befriar oss, låt oss vänta lite till.”