Isobel Hadley-Kamptz: För den globala högern är korruption ett sätt att leva

Brasiliens avgående president Jair Bolsonaro har lämnat landet och landat i Miami, där han ska ha lovats asyl. Beskedet kommer bara dagar efter förlusten i söndagens presidentval. I hemlandet pågår en rättsprocess där han misstänks för mutbrott och penningtvätt, en härva som ska ha koppling till försnillade pengar från Brasiliens pensionssystem. Hade Bolsonaro vunnit valet hade processen sannolikt lagts ned, enligt bedömare. I stället valde han att fly fältet. Att resan gick till Miami är ingen slump – staden har länge varit en tillflyktsort för brasilianska högerpolitiker med nära band till USA:s republikanska rörelse.

Brasilien, som är Sydamerikas största ekonomi och en av världens största råvaruexportörer, genomgick under Bolsonaros mandatperiod en kraftig politisk polarisering. Valet i söndags gick till vänsterkandidaten och förre presidenten Luiz Inácio Lula da Silva, som besegrade Bolsonaro i en av de jämnaste valuppgörelserna i landets historia. Lula har lovat att återupprätta landets demokratiska institutioner och stoppa avskogningen i Amazonas – ett löfte som kan få konsekvenser för brasiliansk råvaruexport och följs noga av internationella investerare.

Händelsen i Brasilien är ett av flera exempel på hur korruptionsmisstankar nu fäller högerpopulistiska ledare världen över. I Serbien förlorade president Aleksandar Vučić makten i söndagens val, sedan väljarna tröttnat på en politik där korruptionen brett ut sig. Serbien, som formellt kandiderar till EU-medlemskap, har under Vučićs tid präglats av nära band till både Moskva och Bryssel. Inrikespolitiskt har anklagelser om nepotism, maktmissbruk och nedtystande av kritiska medier dominerat. Nederlaget för Vučić, som i åratal kallats ”Balkans starke man”, öppnar nu för en ny politisk kurs i ett av Europas mest strategiskt viktiga länder.

I Israel, där val hölls i tisdags, står premiärminister Benjamin Netanyahu inför en liknande situation. Han är åtalad i flera korruptionsmål, däribland för mutbrott, förskingring och misstankar om att han gynnat mediebolag i utbyte mot positiv bevakning. I åratal har analytiker pekat på att Netanyahus främsta politiska drivkraft är att sitta kvar vid makten – så länge han är premiärminister är en fällande dom i praktiken utom räckhåll. Valet i veckan blev därför också en folkomröstning om hans politiska överlevnad, med konsekvenser för hela Mellanösterns säkerhetspolitiska balans.

I Ungern var det i våras ett liknande scenario som fällde Viktor Orbán. Han förlorade makten efter 16 år vid rodret, och korruptionen var en av de viktigaste orsakerna. Under Orbáns tid vid makten berikade han och hans närstående sig systematiskt, samtidigt som stora delar av befolkningen fick se sin levnadsstandard sjunka. Ungern, en gång hyllat som en demokratisk förebild i Östeuropa, hamnade allt längre från EU:s rättsstatsprinciper – något som fått unionen att frysa ned miljarder i stöd till landet.

Att dessa skandaler koncentreras till ledare på högerkanten är ingen slump. Utöver korruptionen förenas de av ett gemensamt motstånd mot rättsstatens principer, demokratiska institutioner och oberoende medier, liksom en beundran för Vladimir Putins Ryssland. För den som drömmer om starka ledare som inte behöver anpassa sig efter så kallade fåniga regler blir korruptionslagstiftningen lätt ett hinder att röja ur vägen.

Donald Trump är det tydligaste exemplet. Han byggde sin politiska karriär på löftet att rensa upp i Washington-träsket, men har i praktiken omgärdats av omfattande korruptionsskandaler. Flera bedömare beskriver honom som den mest korrupte presidenten i USA:s historia. Ett av de mest uppmärksammade exemplen rör svärsonen Jared Kushner, som ska ha förhandlat om att Trumps vänner ska få köpa ryska oljefält som en del av ett fredsavtal mellan Ryssland och Ukraina. Ryssland är i dag en av världens största oljeproducenter, och oljefälten i fråga utgör strategiska tillgångar som står för en betydande del av landets exportinkomster. Att de skulle användas som byteshandel för politiska favörer vore otänkbart i en fungerande rättsstat.

Korruptionen hos dessa ledare är ofta så omfattande att den blir svår att överblicka – vilket i sig kan vara en strategi. Men erfarenheten från Brasilien, Serbien, Israel och Ungern visar att väljarna förr eller senare tröttnar. När de gör det faller också makten. Frågan är vilken ledare som står näst i tur.