Michael Winiarski: En demokratisk kongress kan stoppa pengarna till Trumps krig

Bakslaget för Republikanerna i mellanårsvalet innebär början på slutet för en tioårig epok av inrikespolitisk dominans för Donald Trump. Men det är ofrånkomligt att en försvagad president också påverkar USA:s ställning på den globala scenen. En omedelbar följd blir att Trump, när han under senhösten väntas möta sina kinesiska och ryska motsvarigheter Xi Jinping och Vladimir Putin vid Apec-toppmötet i Shenzhen och G20-mötet i Miami, kommer att framstå som en så kallad lame duck – en förlamad anka. Den positionen lär han behålla under de drygt två år som återstår av hans mandatperiod i Vita huset.

I sitt sista tal före valdagen målade Trump upp en bild av ett USA i en gyllene era. Vi har ett land som vi kan vara stolta över igen, sade han och anspelade på att omvärlden under Joe Bidens tid skrattade åt amerikanerna, men att ingen längre gör det. Den självbilden kontrasterar emellertid skarpt mot de mätningar som gjorts av bland andra Pew Research Center och Gallup. Dessa visar att USA betraktas med djup skepsis och åtnjuter mycket lågt förtroende i stora delar av den demokratiska världen. Praktiskt taget alla europeiska regeringschefer ser Trump som en destabiliserande kraft, och tilltron till USA som en pålitlig allierad är i det närmaste obefintlig.

Valförlusten bekräftar också att en växande andel av de amerikanska väljarna – däribland många republikaner – ser Trump som ett hot mot landets intressen. Flera av de faktorer som dragit ned stödet är utrikespolitiskt relaterade: de kontraproduktiva handelskrigen, kriget mot Iran, det obetingade stödet till Israel, den omfattande korruptionen kring Vita huset, sveket mot Ukraina och den anmärkningsvärda uppvaktningen av Vladimir Putin.

Paradoxen med Trumps utrikespolitik är påtaglig. Trots slagordet America First har hans andra mandatperiod präglats av en rad utländska interventioner. Utöver ombyggnationsprojekten i Washington DC har strafftullar, kriget mot Iran, bortförandet av Venezuelas ledare Nicolás Maduro samt hoten mot Grönland och Kanada definierat hans utrikes agenda. Dessa åtgärder bidrog direkt till den inflationsvåg som pressade bränslepriserna till rekordnivåer. För många väljare, där ekonomin återigen toppade dagordningen, blev kopplingen mellan Trumps utrikespolitik och de egna ekonomiska påfrestningarna allt tydligare.

Hur valförlusten kommer att påverka Trumps utrikespolitiska agerande återstår att se. Att Demokraterna från januari kontrollerar båda kamrarna i kongressen förändrar inte att det är presidenten som formellt leder utrikespolitiken. Som överbefälhavare har han fortsatt befogenhet att stationera militära styrkor där han vill, exempelvis i regionen kring Persiska viken. Däremot krävs kongressens godkännande för att förklara krig, ett krav Trump hittills ignorerat genom att tillsammans med Israel gå i krig mot Iran.

Kongressen har dock ett starkt maktmedel i budgeten. Den kan vägra att finansiera Irankriget, som hittills beräknats kosta amerikanska skattebetalare närmare 400 miljarder kronor. Försvarsminister Pete Hegseth anklagas för att ha mörkat de verkliga siffrorna. I vilken utsträckning valutgången påverkar planerna på att återuppta bombanfallen mot Iran lär bli känt inom kort. Valresultatet visade tydligt hur impopulärt kriget är, inte minst då det bryter mot Trumps tidigare löfte om att hålla USA utanför nya konflikter.

Även politiken gentemot Ryssland och Ukraina står inför en osäker framtid. Majoriteten av amerikanerna stödjer Ukrainas kamp och ogillar Trumps närmanden till Putin. Men presidenten har så tydligt bundit sig till den ryska linjen – att Ukraina måste avträda territorier och ge upp suveränitet – att en kursändring framstår som svår. En förutsättning för en sådan vore att avlägsna Steve Witkoff och svärsonen Jared Kushner från förhandlingsrollerna med Moskva, då båda har omtvistade affärsintressen i Ryssland.

Frågan blir därmed huruvida den hittills passiva kongressen förmår driva igenom skärpta sanktioner mot Ryssland och återuppta det inställda militära stödet till Ukraina. Valutgången har gett kongressen en mer proukrainsk sammansättning, men för att övervinna ett presidentärt veto krävs beslut som överskrider partilinjerna. Utvecklingen i både Iran- och Ukrainapolitiken lär därmed bli en prövning av maktbalansen mellan Vita huset och kongressen under de kommande två åren.