Michael Winiarski: Kommer Trump att återuppta bombkriget mot Iran?

USA:s bombanfall mot Iran har legat nere i över en månad. Pausen sammanfaller med mellanårsvalet till den amerikanska kongressen den 3 november, och opinionsmätningarna är entydiga: kriget är impopulärt. Sex av tio amerikaner motsätter sig den militära insatsen, och ännu fler anser att president Donald Trump saknar en klar målsättning med kriget. Konflikten har drivit upp bränslepriserna och levnadskostnaderna i USA, vilket ytterligare späder på väljarnas missnöje.

Trump har av allt att döma velat få ett slut på kriget före valdagen, helst med en öppning av oljetransporterna genom Hormuzsundet och fallande priser vid pumpen som resultat. Men hittills har de amerikanska operationerna haft motsatt effekt: oljepriserna har stigit, inte sjunkit. Och få bedömare tror att en upptrappad bombkampanj skulle tvinga Iran att ge sig inom den korta tid som återstår före valet.

Tvärtom skulle ett nytt anfall utsätta kvarvarande amerikanska trupper och Gulfstaternas allierade för iranska motattacker. Risken för ökade angrepp på handelsfartyg i Hormuzsundet – genom vilket omkring en femtedel av världens råolja normalt passerar – skulle också stiga. Redan i dag tvingas tankrederier till omdirigeringar, stigande fraktrater och högre försäkringspremier för transporter i Persiska viken. De globala energimarknaderna är med andra ord djupt känsliga för varje ny eskalering.

Uppgifterna om ett nära förestående anfall mot Iran kan därför framstå som överraskande. Trump har själv gett olika bud: i september hotade han vid FN:s generalförsamling med att ”utplåna den islamiska republiken”, men har samtidigt sagt att kriget i så fall återupptas först efter mellanårsvalet. En möjlig förklaring till läckorna från Vita huset är att USA använder hotet som påtryckningsmedel i de pågående överläggningarna med Teheran. Den iranska ledningen har nyligen lagt ett bud om att öppna Hormuzsundet i utbyte mot att delar av de amerikanska sanktionerna hävs. USA avvisade budet och svarade med ett motbud med okänt innehåll. Trump hävdade vid ett kampanjmöte att de iranska ledarna är så pressade att de är redo att ge efter. En uppgörelse skulle i så fall kunna frigöra iransk oljeexport och pressa världsmarknadspriset, men vägen dit är fortfarande oklar.

Bakgrunden till konflikten är den storskaliga attack som USA tillsammans med Israel inledde mot mål i Iran den 28 februari i år under namnet Operation Epic Fury. Officiellt var syftet att stoppa Irans misstänkta kärnvapenprogram, men både israeliska och amerikanska ledare talade även om att störta regimen. I de inledande anfallen dödades Irans högste ledare, ayatolla Ali Khamenei, som ersattes av sin son Mojtaba. Iran svarade med omfattande robot- och drönarattacker mot Israel och amerikanska baser i Gulfregionen, och förklarade Hormuzsundet stängt för internationell sjöfart – ett beslut som fick de globala oljepriserna att rusa.

Nu är kriget inne på sin åttonde månad. Iran är ekonomiskt sargat och militärt försvagat, men regimen i Teheran har överlevt och styrs enligt uppgift av en ännu mer hårdför fraktion. I stället för eftergifter har Iran fått ett strategiskt vapen: kontrollen över det för världsekonomin livsviktiga sundet. USA:s maktställning i regionen har samtidigt urholkats. Iranska drönare och robotar har tvingat USA att minska personalstyrkan vid baserna i Bahrain, Kuwait, Förenade arabemiraten och Qatar. Hangarfartygen håller sig numera ute i Arabiska havet, och efter terrorincidenten vid den brittiska flygbasen Fairford har USA evakuerat sina strategiska B-1-bombplan, vilket minskar förmågan till snabba anfall.

Parallellt drar sig USA i stort från Mellanöstern. I september lämnade de sista stridande amerikanska styrkorna Irak, och snart sker detsamma i östra Syrien. På längre sikt tycks USA lämna rollen som världens ledande militärmakt – i enlighet med Trumps så kallade Donroe-doktrin, som innebär att USA bara ska engagera sig utomlands där det finns ett direkt nationellt intresse. I praktiken har det redan visat sig genom hot mot Danmark, Panama, Kuba och Kanada samt den nattliga kommandoräden mot Venezuela, där presidenten tillfångatogs.

För Trump handlar det dock inte om doktriner. Det viktigaste är att vinna, eller åtminstone framstå som en vinnare. Därför biter han sig fast vid konflikten med Iran – en konflikt som han redan i våras förlorade, både militärt och politiskt.