Nathan Shachar: Tusentals migranter kvar i Ceuta – gynnar spanska extremhögern

Minst 5 000 av de upp till 80 000 personer som i slutet av juli tog sig från Marocko till den spanska staden Ceuta är fortfarande kvar i enklaven. Händelsen har lett till fortsatta spänningar mellan husvilla migranter, lokalbefolkning och polis, och den har snabbt blivit den stora politiska frågan i Spanien.

Ceuta är en av två spanska enklaver på Nordafrikas kust, tillsammans med Melilla. Städerna utgör EU:s enda landgräns mot Afrika och har länge varit en het punkt i migrationsdebatten. Marocko gör formellt anspråk på båda städerna, och frågan om deras status väcker regelbundet känslor på båda sidor om gränsen. Relationen mellan Madrid och Rabat har länge varit komplicerad, och migrationsfrågan har flera gånger använts som ett påtryckningsmedel från marockansk sida.

Premiärminister Pedro Sánchez har försvarat regeringens hantering av krisen med stor kraft. Oppositionen anklagar honom för att ha varit alltför tillmötesgående mot Marocko, medan försvarsminister Margarita Robles har uppgett att underrättelsetjänsten CNI varnade regeringen redan ett dygn innan människovågen nådde fram den 30–31 juli. Hon har också vägrat att fria Marocko från inblandning. Uppgiften har ytterligare spätt på konflikten inom regeringslägret.

På måndagen kom ett nytt utspel från Sánchez i radiokanalen SER. Han sade att Israel, Ryssland och en internationell ultrahöger spred lögner i sociala medier som lockade människor att ta sig in i Ceuta – inte bara för att attackera staden utan också Europa. Israels utrikesdepartement avfärdade omedelbart anklagelserna och menade att Sánchez ljuger för att slippa ta konsekvenserna av det man kallar hans vanstyre. Även Ryssland reagerade skarpt och krävde att Madrid lägger fram bevis för det man kallade utomordentligt allvarliga beskyllningar. Inga bevis har ännu presenterats offentligt.

Inrikespolitiskt är situationen komplex. Den radikala vänstern, som utgör Sánchez ryggstöd i kongressen, har också anklagat Israel under krisen – men från motsatt utgångspunkt. Såväl det forna kommunistpartiet IU som vänsterpartiet Podemos har pekat på de nära relationerna mellan Israel och Marocko och hävdat att länderna, tillsammans med USA, velat straffa Spanien för dess politik gentemot Iran och Palestina.

Samtidigt försöker regeringen få till stånd så kallade expressutvisningar, där personer snabbt skickas tillbaka till Marocko utan formella asylprövningar. Men migrationsmyndigheterna i Ceuta vägrar att tumma på regelverket. Under en liknande kris 2021, då omkring 14 000 personer tog sig in i staden, utvisades människor utan att deras asylansökningar hann prövas. Det ledde till att ansvariga tjänstemän fick rättsliga påföljder, och nu är de lokala myndigheterna ovilliga att upprepa misstagen.

I marockanska medier har krisen beskrivits på ett sätt som fördjupar motsättningarna. Den regimtrogna sajten Le360, som fungerar som regimens språkrör på franska och spanska, har intagit en militant antispansk hållning. Sajten ifrågasätter Spaniens närvaro i Nordafrika och skriver att Ceuta och Melilla borde återbördas till Marocko. ”Hur många mänskliga tragedier ska det behövas innan Ceuta och Melilla återbördas till sin naturliga omgivning?”, frågar sig sajten.

De hårda tongångarna från Rabat är politiskt känsliga i Spanien. För högerpopulistiska Vox, som har gott hopp om att ta plats i regeringen efter nästa års val, är frågan ett tacksamt verktyg. Partiet har länge drivit en hård linje i migrationsfrågan och har under krisen använt Ceuta som exempel på vad man kallar ett misslyckande från Sánchez sida. Marockos anspråk på städerna kan därmed få konsekvenser långt bortom själva migrationsfrågan.

Krisen i Ceuta belyser också hur sårbart det spanskt-marockanska förhållandet är. Under de senaste åren har länderna förbättrat sitt samarbete, bland annat kring gränskontroll och migration, men händelser som denna visar hur snabbt förtroendet kan sättas på prov. För EU är Ceuta en påminnelse om att unionens yttre gräns inte bara går genom östra Europa utan också genom Nordafrika. För Sánchez handlar krisen därför inte bara om migration, utan också om förtroendet för hans regering inför valet nästa år.