Anna-Lena Laurén: Därför köper jag inte Deutschlandticket

I en kommenterande text för Dagens Nyheter beskriver Anna-Lena Laurén, tidningens Tysklandskorrespondent, hur hon allt oftare väljer cykeln framför kollektivtrafiken i Berlin. Erbjudandet med Deutschlandticket är mycket generöst, konstaterar hon – men hon har inte tagit det. Regiontåg åker hon ytterst sällan när hon reser i Tyskland. I stället föredrar hon höghastighetstågen ICE, som inte ingår i biljetten.

Deutschlandticket, som infördes 2023, ger tillgång till i stort sett all regional- och lokaltrafik i hela Tyskland för en fast månadskostnad. Biljetten har blivit en symbol för satsningen på kollektivtrafik och hyllas för att vara både enkel och prisvärd för pendlare. Men den gäller inte för fjärrtåg som ICE, vilket innebär att den som ofta reser mellan städer ändå tvingas köpa tilläggsbiljetter. Sedan början av 2025 kostar biljetten 58 euro i månaden i stället för 49.

Tanken bakom biljetten var att ersätta det lapptäcke av olika tariffsystem som länge präglat tysk kollektivtrafik. Men finansieringen har varit omdiskuterad: staten och delstaterna delar på kostnaden, och debatten om hur den ska säkras långsiktigt har pågått sedan starten. Trots det har biljetten fått stort genomslag, särskilt bland pendlare i storstadsregionerna.

I Berlin är situationen en annan. Laurén använder nästan bara cykel när hon rör sig i staden. Hon beskriver den som pålitligare än både tunnelbanan och S-Bahn, som ofta står stilla. Tunnelbanan drivs av det kommunala bolaget BVG, medan S-Bahn ligger under Deutsche Bahn. Båda har länge brottats med förseningar och tekniska problem till följd av eftersatt underhåll. Särskilt S-Bahn har dragits med en åldrande fordonsflotta och återkommande trafikstopp.

Problemen märks så fort en resenär måste byta linje. Risken att fastna i ett tillfälligt stopp fördubblas, enligt Laurén. Samtidigt hyllar hon Berlins cykelvägnät som rent enastående. Hon säger att hon aldrig varit med om att en cykelresa till en intervju tagit längre än 45 minuter – något som sällan kan sägas om resor med kollektivtrafiken.

Trenden i Berlin är tydlig: allt fler väljer cykeln i stället för bilen eller kollektivtrafiken. Staden har under det senaste decenniet byggt ut cykelbanor, inte minst i de centrala delarna, och stadsplanerare lyfter fram cykeln som ett viktigt verktyg i omställningen mot mer hållbara städer. Även om utbyggnadstakten kritiseras som för långsam, syns resultaten i gatubilden: cykelbanorna är väl använda året runt.

Cykeln ger en exakt beräkningsbar restid från dörr till dörr, något som varken tunnelbana eller pendeltåg kan erbjuda i en stad där infrastrukturen sviktar. Det är också ett sätt att lära känna Berlin. Laurén har sakta fått kläm på stadsdelarna, vet var man kan gena och har lärt sig att inte alltid lita på gps:en. Hennes mål är att bli som en gammal taxichaufför: att ta sig fram utan att över huvud taget titta på någon skärm.

Nyligen fick hon anledning att lita på sina egna kunskaper. Hon var försenad till ett läkarbesök och upptäckte att hon skrivit ner fel gatunummer. Gps:en visade att mottagningen låg nästan en kvarts cykelväg bort. Eftersom det är mycket svårt att få läkartid i Berlin om man inte redan finns i systemet, riskerade tiden att gå upp i rök. Laurén valde att strunta i gps:en och cykla den rakaste vägen – och det gick vägen.

Utanför vardagen i Berlin rör sig Lauréns tankar kring flera andra ämnen. Just nu läser hon Christiane Hoffmanns ”Allt vi inte minns”, en finstämd bok om författarens schlesiska historia. Schlesien var ett tyskt område som tillföll Polen efter andra världskriget. Över tre miljoner tyskar tvångsförflyttades, däribland Hoffmanns far och farbröder.

Tillsammans med sin sextonåriga dotter tittar hon på tv-serien Babylon Berlin. De är bara inne på första säsongen, och dottern fascineras av att känna igen platser från serien i dagens Berlin.

Hon funderar också över techbolagens makt. I Finland har Google nyligen avverkat 330 hektar skog olagligt. Finlands statsminister har svarat att man ”måste lita på” att techbolagen följer lagen – ett uttalande som väckt stor förvåning, inte minst med tanke på att EU-kommissionen förra året belade Google med rekordböter för konkurrensbrott. Lauréns text belyser en växande fråga i tyska storstäder: hur infrastrukturen ska rustas för framtidens resenärer.