Sigrid Melchior: I Belgien saknas den revolutionära glöden

Protesterna i Frankrike brukar snabbt nå Belgien. Men över gränsen förändras de: den franska revolutionära glöden blir i Belgien ofta ett mildare och mer absurt spektakel. Ett typexempel är konstnären Jan Bucquoy, vars försök att ta sig in i det kungliga slottet i Bryssel blivit något av ett kännetecken för den belgiska protestkulturen.

Bucquoy är konstnär, anarkist och postsurrealist. Han är känd för kultfilmen ”Belgarnas sexuella liv 1950–1978” och för pornografiska Tintin-pastischer som i åratal har roat turister i Bryssel. Han är med andra ord en provokatör med sinne för skandal och absurditet. Belgien har en lång surrealistisk tradition, och Bucquoy tillhör den yttersta kanten av den.

En episod säger mycket om hans metod. Med några klosteröl innanför västen tågade Bucquoy och hans glada följe mot slottet. Den till åren komne uppviglaren gjorde ett fumligt försök att ta sig igenom den mur av poliser som kallats ut för att försvara statsskicket. Han greps, fick kaffe på polisstationen och släpptes några timmar senare. Hela aktionen var ett kuppförsök bara till namnet, men som politisk teater var den fulländad.

Episoden har fått ny aktualitet. När tv-nyheterna fylls av protester och upplopp i Frankrike och Belgien är det lätt att tänka på Bucquoy. Han illustrerar något väsentligt: Frankrikes politiska oro har nästan alltid ett eko i Belgien, men den belgiska versionen blir sällan lika het.

Belgien och Frankrike är tätt sammanlänkade. Franskspråkiga belgare följer franska medier, modetrender och politiska debatter. Vad som händer i Paris sprids nästan omedelbart till Bryssel och de franskspråkiga delarna av Belgien. Det gäller också protester. Från gula västarna till olika strejker har franska protestyttringar snabbt fått efterföljare i Belgien. Men tonen blir en annan.

Belgare är kända för sin självdistans, fransmän för sin brist på densamma. I Belgien saknas den revolutionära glöd som alltid pyr i Frankrike. Sannolikt hänger det ihop. Där franska protester ofta bärs av ilska och princip, bygger belgiska manifestationer hellre på ironi och spektakel. Budskapet kan vara allvarligt, men formen har ofta glimten i ögat.

Den skillnaden syns också i politiken. Belgien har återkommande regeringskriser, men de utspelar sig med en dramatik som saknar motsvarighet i Sverige. I Sverige är det talmannen som leder regeringsbildningen. I Belgien är det kungen. Partiledare smäller igen bildörrarna och skyndar in på slottet med bistra miner för att avlägga rapport hos statschefen. Det ger bilder som passar betydligt bättre i tv än de svenska regeringssonderingarna. Belgien har till och med världsrekordet i utdragna regeringsbildningar.

Belgiens politiska system är komplext. Landet består av flera språkgemenskaper och regioner, och politik handlar i hög grad om kompromisser. När samtalen har kört fast syns det direkt i form av dramatiska bilder utanför kungens slott. Men detta har sällan lett till revolutionära rörelser. Snarare blir kriserna ännu ett avsnitt i en lång politisk följetong.

Bucquoy är på så sätt en del av en större belgisk tradition. Konst, humor och politik flyter samman. Hans kuppförsök var inte ett hot mot staten, utan en spegel av en politisk kultur som tar sig själv på allvar – men inte på för stort allvar.

Att tv-bilderna från Frankrike och Belgien ibland ser likadana ut kan därför vara bedrägligt. Under ytan skiljer sig temperamenten. I Frankrike kan en reform utlösa veckor av våldsamma sammanstötningar. I Belgien tar protesterna hellre formen av ett absurt upptåg – med klosteröl, kaffe och en konstnär som försöker ta sig igenom polismuren. Det är skillnaden mellan revolution och självironi.

Ändå går det inte att bortse från att Frankrike sätter agendan. Det som börjar i Paris landar nästan alltid i Bryssel, om än i ny skepnad. Ibland på allvar, ibland som en fars. I Belgien finns en lång tradition av att möta politiska spänningar med humor, och det är därför Bucquoy framstår som så träffande också i dag.