Under många år kallades han ”Kungen av Rinkeby”. Fastighetsentreprenören Mikael Andersson byggde en förmögenhet på att köpa och sälja hyreshus i Stockholms förorter och levde ett liv med privatjet, paradlägenhet och en ranch i Texas. Men i dag är framgångssagan över. Dagens Nyheter har gått i hans spår och funnit en härva av skulder, lån och en intensiv jakt på de tillgångar som en gång fanns.

Rinkeby är ett av de områden i Sverige som under lång tid förknippats med segregation, arbetslöshet och sociala utmaningar. Stora delar av bebyggelsen uppfördes inom miljonprogrammet, och området har under decennier haft betydligt lägre fastighetspriser än Stockholms innerstad. Enligt polisens årliga lägesbild har Rinkeby under lång tid klassats som ett särskilt utsatt område. Det gör att fastighetsägarnas agerande inte bara är en ekonomisk fråga utan också en trygghetsfråga.

För fastighetsinvesterare har de låga priserna inneburit en möjlighet: köpa hyreshus till låga kostnader, ta del av ett relativt säkert kassaflöde i form av hyror och sedan sälja vidare när värdet stigit. Samtidigt har förvaltningen av husen i ett sådant område ställt höga krav på ägarna – socialt, ekonomiskt och praktiskt.

Mikael Andersson tycks ha sett möjligheten tidigare än många andra. Enligt DN:s granskning köpte han fastigheter i Rinkeby och andra förorter under en period då flera stora fastighetsbolag och institutionella ägare sålde sig ur miljonprogrammen. Genom en rad olika bolag byggde han upp ett nätverk av hyresfastigheter, ofta utan att synas i offentligheten. Smeknamnet ”Kungen av Rinkeby” användes bland personer i fastighets- och finansvärlden. För allmänheten var han i stort sett okänd – en anonym affärsman som rörde sig mellan Sverige och utlandet.

Privatjeten, paradlägenheten och ranchen i Texas blev bevis på hans framgång. Men DN:s granskning visar en mer komplex bild. Bakom den lyxiga fasaden fanns en ekonomi som allt mer byggde på lån, krediter och belånade fastigheter. Tillgångarna växte på pappret, men kassaflödena tycks inte ha räckt till i längden.

Vändningen kom när räntorna steg och finansieringen sinade. Enligt DN har Andersson förlorat kontrollen över stora delar av fastighetsbeståndet. Fordringsägare, banker och andra intressenter jagar sedan flera år tillbaka tillgångar för att få täckning för sina krav. Uppgörelser, utmätningar och rättsliga processer har ersatt de tidigare storslagna affärerna. Vad som återstår av förmögenheten är fortfarande oklart.

Fallet belyser en bredare förändring i den svenska fastighetsmarknaden. Under 2000-talet har stora delar av miljonprogrammets hyreshus bytt ägare. Kommunala bostadsbolag och institutionella investerare har sålt, medan mindre, ofta okända aktörer har köpt. För många har affären handlat om avkastning: höga hyresintäkter i förhållande till låga inköpspriser. Men marknaden har också skapat nya risker. Eftersatt underhåll, otydliga ägarstrukturer och fastighetsägare med svag ekonomi har lett till kritik från hyresgäster och myndigheter. I flera kommuner har man därför börjat ställa hårdare krav på fastighetsägare i utsatta stadsdelar.

Anderssons historia är på så sätt inte bara berättelsen om en enskild fastighetsmiljonär. Den visar hur förmögenheter kan byggas upp snabbt på en marknad där priserna sätts i procent och kassaflöden räknas i kronor. ”Kungen av Rinkeby” var en produkt av en tid med billiga lån, hög riskaptit och en villig bankmarknad. När förutsättningarna ändrades kollapsade hela konstruktionen.

DN:s granskning väcker också frågor om tillsyn och ansvar. Hur fastighetsägare finansierar sina köp, hur de sköter husen och hur bolagens kapital egentligen ser ut har länge varit svårt att överblicka. För de boende i Rinkeby är ägarbytena inget abstrakt problem. Det handlar om vardagen: om värmen, tryggheten och skicket på husen.

Mest oviss är frågan om var pengarna finns. Jakten på Mikael Anderssons tillgångar pågår, men få svar har kommit fram. Det som en gång kallades ett kungarike i nordvästra Stockholm tycks i dag vara ett tomt skal.

Dela.

23 kommentarer

Leave A Reply