Biografin om Trumps mentor och fixare Roy Cohn är mörk läsning

Roy Cohn har gått till historien som en hänsynslös jurist, fixare och maffiaadvokat med kontakter som sträckte sig från Vita huset till undre världen. Hans liv och politiska arv skildras nu i en ny biografi av Kai Bird, ”American scoundrel. Roy Cohn’s dark journey from Joe McCarthy to Donald Trump”, utgiven på Scribner. Boken omfattar 509 sidor och bygger bland annat på nyöppnade FBI-dokument som visar Cohns täta kontakter med yrkeskriminella.

Kai Bird är sedan tidigare känd som medförfattare till ”American Prometheus”, biografin om Robert Oppenheimer som låg till grund för Christopher Nolans Oscarsbelönade film. I sitt nya verk har han haft tillgång till ett betydligt större källmaterial än tidigare forskare. Det gör att boken går djupare än äldre verk som Nicholas von Hoffmans ofta citerade ”Citizen Cohn” från 1988.

Cohn föddes 1927 i en judisk familj i New York. Efter juristexamen i tjugoårsåldern gjorde han en blixtsnabb karriär som åklagare under 1950-talets kommunistjakt. Han medverkade i utredningen av Julius och Ethel Rosenberg, paret som dömdes till döden för spioneri. Enligt Bird kunde Cohn påverka valet av domare och åklagare i fallet. Han ska också ha verkat för att även Ethel Rosenberg, trots svag bevisning, skulle avrättas.

Genom Rosenbergfallet uppmärksammades Cohn av senator Joe McCarthy och fick tjänsten som chefsjurist i dennes ökända utskott. Där blev han känd för sin aggressiva stil och sin enorma arbetskapacitet, men också för ett manipulativt beteende. Till slut tvingades han avgå, strax innan McCarthy själv föll i senatens ögon.

Relationen med Donald Trump inleddes 1973 på ett diskotek på Manhattan. Den då 27-årige Trump berättade att Justitiedepartementet stämt honom och fadern Fred för att de vägrat hyra ut bostäder till svarta. Enligt uppgifter i boken registrerades varje ansökan från icke-vita med ett varningstecken i marginalen. Cohn tog sig an fallet och stämde departementet på 100 miljoner dollar. Målet slutade i en uppgörelse utan att far och son medgav något fel.

Lärdomen blev tydlig: attacker och förnekanden lönar sig, och aggressiva stämningar ger rubriker. Cohn fungerade därefter som Trumps advokat, mentor och rådgivare fram till sin död 1986. När det stod klart att Cohn hade aids flyttade Trump snabbt sina affärer till en annan juristfirma.

Cohn beskrivs som brutal mot sina fiender men lojal mot sina vänner. Han var jude och homosexuell, men motarbetade samtidigt minoriteters rättigheter och rörde sig i antisemitiska och homofoba miljöer. Bird lyckas inte ge någon entydig bild av denna självbild, men visar hur Cohns offentliga framtoning stod i skarp kontrast till hans privata liv. I hans umgängeskrets fanns Richard Nixon, Ronald och Nancy Reagan, Norman Mailer, Aristoteles Onassis och Chryslerchefen Lee Iacocca.

En återkommande poäng i boken är att Cohn, liksom Trump, saknade ideologi och substans. Hans främsta mål var att bli rik och berömd, och han spelade gärna rollen som det hårt arbetande folkets försvarare. Cohn åtalades tre gånger – för mened, utpressning och mutbrott – men undgick varje gång fällande dom genom överklaganden och förhandlingar.

Först i slutet av livet hann rättvisan ikapp honom. Han blev avstängd som advokat av en panel i New York för vad som beskrevs som ett oetiskt och klandervärt beteende. Det var en förlust av det han värdesatte mest: advokattiteln.

Cohns arv lever vidare i Trump. När denne var nyvald president och Rysslandsutredningen inleddes väntade han sig att justitieminister Jeff Sessions skulle skydda honom. När Sessions i stället förklarade sig jävig ska Trump ha utbrustit: ”Where is my Roy Cohn?” Exemplet visar hur djupt Cohns metoder fortfarande präglar Trumps sätt att hantera motgångar. Med Birds bok blir det tydligt att Cohn inte bara var en historisk gestalt, utan någon vars strategier fortsatt formar amerikansk politik.