Barnen anar de oläkta såren i Ebba Witt-Brattströms estniska flykthistoria

Ebba Witt-Brattström, professor emerita i litteraturvetenskap, är aktuell med boken ”Minnets ärr. En flykthistoria” (Historiska Media, 240 sidor). I den personliga skildringen berättar hon om hur det var att växa upp i en estnisk flyktingfamilj i Sverige efter andra världskriget – en vardag där de vuxna teg om det förflutna för att skona barnen, men där krigets trauman ändå gick vidare till nästa generation.

Witt-Brattström föddes i Sverige nästan tio år efter att hennes mor och moster flytt från Estland i krigets slutskede. Hon levde två liv: ett i en familj präglad av Europas ännu oläkta sår och konflikter, och ett ute i folkhemmets historielösa verklighet. I bokens centrum står mormodern, en kvinna som flytt genom två världskrig och som beskrivs som en regent i hemmets matriarkat. Hon bar sina erfarenheter som en fotboja och lät omgivningen veta det. ”Lenin och Stalin tog allt”, kunde hon utbrista. Till barnen med sina moderna, bortskämda liv kunde hon snäsa: ”Är det inbördeskrig? Om inte, sluta grina och sätt på ett plåster!” För barnet framstod klagomålen som eviga och halvt obegripliga, men de bar vittnesmål om ett liv som ingen människa borde behöva uthärda.

Familjen var en del av en av de största flyktingvågorna i Sveriges historia. Uppåt 40 000 ester flydde över Östersjön till Sverige under andra världskriget, en flyktingström som med svenska mått var oerhörd men som länge förbigåtts med tystnad.

Witt-Brattström vill med boken riva av plåstret och synliggöra vad som hände med Estland och dess befolkning – ett kapitel av svensk efterkrigshistoria som hon menar snabbt raderades ur medvetandet. Hon pekar på flera orsaker till att tystnaden blev så kompakt. Dels brydde sig svenskarna helt enkelt inte, skriver hon. Dels kunde esterna känna sig illa sedda: de hade flytt undan ryssarna och misstänktes i krigets förenklade logik ofta för att vara nazister. Många valde därför att dölja sina öden och smälta in i det svenska samhället så gott de kunde. Hemma teg de också – som traumatiserade människor ofta gör – till ett högt pris för sina barn.

De sovjetiska övergreppen nådde ända in i Estlands politiska elit. Jaan Tönisson, en av landets mest framträdande statsledare och premiärminister i det demokratiska Estland, dödades av sovjetiska styrkor 1941. Tönisson hörde till den generation som byggde upp den estniska republiken efter självständigheten från Ryssland 1918. Hans hustru Hilda Tönisson lyckades tillsammans med sonsonen Tönis fly via Finland till Sverige.

I boken påminner Witt-Brattström om övergreppens omfattning. Tusentals ester avrättades, tvångsvärvades och deporterades. Av dem som gav sig ut på flykten över Östersjön drunknade omkring var femte efter att deras båtar bombats eller torpederats. Bakgrunden är Estlands öde under andra världskriget: landet ockuperades av Sovjetunionen 1940, därefter av Nazityskland, och när de sovjetiska styrkorna återvände 1944 utlöstes den stora flykten över havet.

”Minnets ärr” växlar mellan barnets blick på familjen och den vuxna författarens historiska tillbakablickar, ända ned till Hansans tid. Det är också en bok om hur trauman förs vidare – barnen vet, hör och ser, även när de vuxna försöker gömma och rensa bort det smärtsamma.

Boken ingår i en litterär strömning där svenska författare med rötter i krigets Europa sent i livet skrivit om ärvda erfarenheter. Göran Rosenberg, Margit Silberstein och Kenneth Hermele har på senare år publicerat liknande skildringar av barndomar präglade av föräldrars flykt – sent i livet, som om själva tigandet gått i arv. Även Tönis Tönisson, i dag 94 år gammal, gav för några år sedan ut en bok om familjens liv och flykt.

Witt-Brattström berättade om sin familjehistoria i ett uppmärksammat Sommarprogram i Sveriges Radio i juli i år. Boken fördjupar berättelsen och placerar den i ett bredare sammanhang.

Författaren ser också paralleller till nutiden. I dag lever omkring 200 000 syriska flyktingar i Sverige med sina dolda berättelser, konstaterar hon. ”Det blir väl återigen barnbarnen, och stenarna, som får ropa”, skriver hon i boken.