Johan Croneman: Hur kan SVT ha missat att det snackades om sex redan före 1988?

Den nya dokumentären om sexologen Malena Ivarsson och TV-programmet ”Fräcka fredag” får ett tydligt omdöme av Dagens Nyheters tv-kritiker Johan Croneman. Han skriver att den tvådelade dokumentären framför allt har ett problem: sin grundpremiss. Det handlar inte om att några detaljer är fel eller att intervjupersonerna är svaga. Invändningen går djupare: själva idén bakom dokumentären håller inte.

Malena Ivarsson är en av de gestalter som under 1990-talet blev förknippad med en öppnare syn på sex i Sverige. Hon medverkade i en rad tv- och radioprogram och hade en naturlig plats i samtalet om samlevnad. ”Fräcka fredag”, som sändes i TV3, blev ett av de mest uppmärksammade exemplen på denna trend. I programmet blandades samtal om relationer, sexualitet och hälsa med ett underhållningsdrivet format. Det var inte ett traditionellt upplysningsprogram, även om det lånade mycket från sexupplysningens formspråk.

För TV3 var satsningen en del av en medveten strategi. Under 1990-talet var reklamkanalerna på frammarsch. TV3, som funnits i det svenska tv-utbudet sedan slutet av 1980-talet, behövde hitta program som stack ut från public service. Sexprogram var ett effektivt sätt att skapa rubriker och dra tittare. ”Fräcka fredag” blev snart en del av berättelsen om TV3 som en vågad och kommersiell kanal.

Det är just detta sammanhang som Croneman menar att dokumentären underskattar. Enligt honom utgår produktionen från att ”Fräcka fredag” var ett viktigt och gränsöverskridande program. Men i själva verket var det, skriver han, i första hand ett kommersiellt underhållningsformat. Att det handlade om sex är inte detsamma som att det banade väg för en frigjordhet i samhället. Sex har alltid varit ett ämne som säljer, och reklamfinansierade kanaler använde det tidigt som dragplåster.

Cronemans kritik tar därmed sikte på en bredare tendens i samtidens dokumentärvåg. De senaste åren har många äldre tv-program och popkulturella fenomen plockats fram och getts nytt liv. Det är en utveckling som kan vara underhållande, men den innebär också en risk. Allt som sändes i tv-rutan blir inte automatiskt viktigt bara för att det sändes. Att något väckte debatt under sin samtid behöver inte betyda att det har en bestående betydelse. Den skillnaden menar Croneman att dokumentären inte gör.

Samtidigt är det lätt att förstå varför någon skulle vilja berätta om Malena Ivarsson. Hennes insats i svensk sexualupplysning är inte obetydlig. Hon har under lång tid lyft frågor som många annars undvikit, och hon gjorde det med ett lugn och en kunskap som få kunde matcha. Men det är inte samma sak som att hela tv-programmet ska lyftas fram som en milstolpe. Tvärtom kan en mer nyanserad berättelse ge en rättvisare bild av både Ivarsson och det program hon medverkade i. Man kan skilja mellan personen och formatet.

Frågan är vad dokumentären egentligen vill säga. Om den vill visa att ett tv-program var en produkt av sin tid, då behöver den en klarare blick för det kommersiella tryck som präglade 1990-talets mediemarknad. Om den i stället vill hylla Malena Ivarsson, då finns det mycket i hennes långa karriär som kan berättas utan att ”Fräcka fredag” görs till något större än det var. Enligt Johan Croneman lyckas dokumentären inte med något av detta. I stället fastnar den i en grundpremiss som han menar att tittaren borde ha fått se ordentligt ifrågasatt.

Det gör recensionen till mer än bara en kommentar om en enskild dokumentär. Den väcker en fråga om hur vi väljer att minnas tv-historien. När kommersiella program i efterhand behandlas som kulturarv försvinner en viktig distinktion. De kan ha varit omtalade, roliga och till och med gränslösa. Men det gör dem inte nödvändigtvis viktiga. I längden är det en åtskillnad som både tittare, kritiker och dokumentärskapare tjänar på att hålla fast vid.