Kulturdebatt. Anders Lundin: Talet som fick mig sparkad från Lundsberg skulle jag kunna hålla än i dag

Återigen står en svensk internatskola i händelsernas centrum. Elever vid Sigtuna har häktats, misstänkta för grovt sexuellt ofredande, grovt olaga tvång och misshandel. Händelsen har förnyat debatten om en kultur som under decennier förknippats med Lundsbergs skola och andra anrika internat: elevhierarkier, kamratfostran och tystnadslöften.

Anders Lundin, rektor för Lundsbergs skola 1995–1999, skriver i en artikel att problemen i grunden är oförändrade sedan hans egen tid. Han beskriver den akademiska undervisningen som i stort sett problemfri och lärarjobbet som en ynnest. Men utanför klassrummet finns en annan verklighet. Enligt Lundin rymmer elevkåren både några av de bästa ungdomar han mött – empatiska, kunniga och omdömesgilla – och en liten men mycket krävande grupp med nedlåtande attityd, självgodhet och bristande moralisk resning. En viktig skillnad mot vanliga skolor, menar han, är att internateleverna tillbringar all sin tid på skolans område; klassrummen är sällan problemet, utan det som sker däremellan.

Lundin pekar på nätverkets centrala roll. Många familjer väljer Lundsberg inte främst för pedagogiken, utan för att få tillgång till ett framtida kontaktnät. I den jakten får integritet och civilkurage stå tillbaka. Nätverket, menar han, bygger på diskretion och lojalitet, och skyddet av varumärket blir viktigare än att konfrontera övergrepp. Föreningen Gamla Lundsbergare (FGL), bestående av tidigare elever, har ett avgörande inflytande i styrelsen. Där sitter få med formell kompetens i utbildningsfrågor, vilket enligt Lundin förstärker tystnadskulturen.

Internatskolornas rykte bygger ofta på långa traditioner och nära gemenskap. Men det slutna formatet, där elever bor, äter och studerar på samma område, har också beskrivits som en grogrund för hierarkier. Lundin skriver att människor i skolans närhet är rädda för de sociala konsekvenserna av att agera. Den som slår larm riskerar att uteslutas ur just det nätverk som motiverar studierna. Därför blir interna uppgörelser osynliga, och strukturer som underordnar elever får fortsätta.

Lundins eget försök att bryta mönstret slutade med att han fick lämna skolan. Vid en terminsstart talade han i skolans kyrka och kritiserade det han kallade för ”förljugenhet, mobbning och utfrysning” – omfattande beteenden som fått flera elever att sluta. Han skickade talet till alla vårdnadshavare. Kort därefter tvingades han söka sig vidare. Nästan 30 år senare, konstaterar han, skulle samma tal kunna hållas igen.

Lundin avfärdar lösningar som stannar vid ”värdegrundsarbete”. Sådana projekt, skriver han, gör ledningar och konsulter nöjda men förändrar inte beteenden. I stället krävs åtgärder i organisationen: förstärkt personal på elevhemmen, aktivt arbete mot tystnadskulturen, tydligt stöd till utsatta elever och avtal med elever och vårdnadshavare om vilka konsekvenser som följer av brott mot reglerna. Han vill också att personalen vägrar acceptera kamratuppfostran, en tradition där äldre elever disciplinerar yngre – ett arv som ofta försvarats med att det stärker eleverna eller skapar ledare.

I debatten har andra röster lyfts fram. Lundin hänvisar till Agnes Hellströms artikel i Dagens Nyheter, där hon skriver att det mest skrämmande under hennes år på Sigtuna var internatpapporna – äldre elever som haft ett informellt ansvar över yngre. Hellström menar att en årskurs gemensamt kan sätta en ny standard. Enligt Lundin saknar hon dock svar på hur det ska gå till. Han nämner också Ian Wachtmeister, själv tidigare Lundsbergselev, som föreslog att skolan skulle ”kasta ut två elever per vecka” under en period – ett drastiskt förslag, enligt Lundin.

Frågan om internatskolornas kultur har återkommit gång på gång. Lundsbergs skola i Värmland och Sigtuna internatskola är två av Sveriges mest statusfyllda utbildningar, med långa anor och kopplingar till samhällets elit. Skolorna har en särställning på den svenska utbildningsmarknaden, med elever från hela landet och ofta från familjer med hög social status. Samtidigt pekar kritiker på att just denna slutenhet skapar utrymme för övergrepp som i andra skolmiljöer snabbt skulle uppmärksammas. Lundins slutsats är tydlig: Förändring kräver inte fler samtal, utan beslut från styrelse och skolledning – och en vilja att bryta med det förflutna.