Mats Strandbergs skräckskola för barn: ”Alla platser kan bli läskiga”

Under en grå eftermiddag i Stockholm får två unga skräckentusiaster träffa en av Sveriges mest produktiva författare inom genren. Antonio Keijser, 11 år, och Rio Hammarskiöld, 10 år, har kommit till Mats Strandbergs skrivateljé för att få veta hur man skriver en riktigt bra skräckbok. Rummet är fyllt av böcker från golv till tak – många av dem skrivna av Strandberg själv.

Han har varit författare i 20 år och gett ut böcker för vuxna, ungdomar och barn. Tillsammans med Sara Bergmark Elfgren skrev han Engelsforstrilogin, där första delen ”Cirkeln” blev en framgång och senare filmatiserades. För yngre läsare har han bland annat skrivit ”Pestblommor”, om två systrar som flyr undan pesten till ett mystiskt slott.

Strandbergs första råd är att skriva det man själv vill läsa, gärna om personer man bryr sig om.

– Jag gillar när det blir en krock mellan vardagen och något som är helt wacko. Och så har jag en jättekonstig fantasi, säger han.

Han växte upp med Stephen King och läste skräck redan som nioåring, trots att han själv var mycket mörkrädd. Så småningom blev skrivandet ett sätt att ta udden av rädslan.

– Om man är bra på att föreställa sig hemska saker är det skönt att använda det till något kreativt i stället, säger han.

På frågan om vilken av hans egna böcker han är mest nöjd med svarar han att det är ungdomsboken ”Slutet”, där en komet är på väg att förstöra jorden.

– Jag funderade på om folk verkligen vill läsa en bok där man vet att alla kommer att dö på slutet, säger han.

Rio tycker att upplägget låter coolt, medan Antonio jämför boken med skräckspelet ”Mouthwashing”. Strandberg spelar inte mycket själv, men han tror att spel kan vara en bra inspirationskälla.

– Jag blir tokig på föräldrar som tror att man blir dum av tv-spel. Det är ju tvärtom, säger han.

Skräckfilm fick han däremot inte titta på som barn. Föräldrarna befarade att den skulle göra honom till en galen mördare, berättar han – läsningen var däremot fri.

I vuxenromanen ”Färjan” har Strandberg utforskat en annan typ av obehag. Där invaderar vampyrer en Finlandsfärja, och i det skarpa ljuset ombord finns ingenstans att gömma sig. Boken har blivit tv-serie.

Konsten att skriva skräck handlar enligt Strandberg om att få läsaren att tro på det omöjliga. Det gör man med detaljerade sinnesintryck, menar han.

– Den som läser kanske inte tror på vampyrer eller spöken, men man måste få dem att låtsas att de finns, säger han och tipsar om att skildra hur heltäckningsmattan känns under huvudpersonens fötter – och var i kroppen rädslan sitter.

Även ondskan bör förstås. En vampyr måste äta för att överleva, påpekar han, och få ser sig själva som onda.

Rio vill skriva om en öde stad full av dockor. Antonio har påbörjat en berättelse om en 15-åring i en värld där människor försvinner spårlöst. Han vet ännu inte varför – men det behöver inte vara ett problem.

– Ibland kan det vara läskigare att inte få veta exakt hur allt hänger ihop, säger Strandberg.

Strandberg brukar lära känna sina påhittade personer på oväntade sätt – bland annat genom att göra Spotifylistor åt dem. Rio påpekar att en författare nästan är som en gud som styr över allt som händer, men Strandberg invänder att karaktärerna ibland tycks gå sina egna vägar.

Hans främsta uppmaning till de unga skribenterna är att ha tålamod. Första versionen blir nästan aldrig bra, och det är i omskrivningarna som historien växer fram. Han avråder också från att inleda med ”Det var en gång” – hellre mitt i handlingen. Att läsa mycket och att våga härma sina förebilder är andra vägar till en egen röst.

Trots att skrivandet ibland är tråkigt finns det inget han hellre skulle göra.

– Men när det är kul så är det fruktansvärt kul. Då är det som magi på riktigt. Jag skulle aldrig vilja byta jobb, säger han.