Dagens elever har farligare saker än myror i byxorna

Två nya ungdomsböcker sätter ljuset på en av höstens mest omdiskuterade frågor: den svenska skolans kris. Emmy Abrahamsons ”Störiga jävla skitungar” och Johanna Lindbäcks och Sara Ohlssons ”Brott” utspelar sig båda på genomsnittliga svenska högstadieskolor. I båda böckerna möter läsaren klassrum där mobiltelefoner ständigt stör undervisningen, där lärare saknar auktoritet och där gängkriminella har tagit över en del av den makt som tidigare tillkom lärarkåren.

Båda verken är kollektivromaner med flera berättare och riktar sig till läsare från tolv år. De ges ut av två etablerade förlag: Rabén & Sjögren, ett av Sveriges ledande barn- och ungdomsboksförlag, och Gilla böcker, som profilerat sig mot ung vuxenlitteratur. Utgivningen sammanfaller med ett intensivt politiskt intresse för skolan. Den 1 augusti trädde en lagändring i kraft som ger lärare större möjligheter att använda disciplinära åtgärder.

I ”Störiga jävla skitungar” utspelar sig handlingen under en enda dag. Någon har ritat en penis på rektorns bil, och i nio kapitel får åtta berättare, sex elever och två lärare, komma till tals. Berättandet är högljutt, dråpligt och fyllt av internetslang och svengelska. Men tonen är ovanligt skarp. Boken innehåller porträtt som är närmast elaka parodier på allt från självupptagna tonåringar till en obehörig lärare. Därmed bryter den mot en stark konvention i ungdomslitteraturen, där författare ofta tävlar om att vara mest inkännande.

I ”Brott” är utgångspunkten en annan. Sextonårige Jack har skjutits till döds, och enligt polisen rör det sig om ett beställningsmord med kopplingar till gängkriminalitet. Boken följer en grupp unga människor som på olika sätt påverkats av Jacks död. Författarna vill skapa en så realistisk bild som möjligt, och bland de skönlitterära kapitlen finns textstycken som efterliknar nyhetsartiklar. Illustratören Annika Bäckström har bidragit med verklighetstrogna porträtt av de unga karaktärerna. Till skillnad från i Abrahamsons bok är kärleken till tonåringarna framträdande. Lindbäck och Ohlsson har tidigare samarbetat med Lisa Bjärbo i trilogin ”Fula tjejer”, ”Jobbiga tjejer” och ”Svaga tjejer”, och deras metod med många röster fungerar väl även här.

Tillsammans pekar de två böckerna på en möjlig trendförskjutning i svensk litteratur. Allt sedan Pippi Långstrump har skolskildringar ofta hyllat det upproriska barnet som ifrågasätter vuxenvärlden. I de nya böckerna är i stället ordning och reda ett återkommande tema. I ”Brott” vill 15-årige Parham att läraren Åsa ska vara ”hård och sträng”. Han hatar det kaos som uppstår när värstingen Dante sätter sig upp mot lärarna. I Abrahamsons bok stör sig eleverna på Max i 8A, som använder sin adhd som ursäkt för att terrorisera sina lärare.

Frågan om hur skolan ska hantera stökiga elever är politiskt känslig. När Liberalerna föreslog att återinföra så kallade OBS-klasser – observationsklasser där elever med svårigheter placeras i mindre grupper – möttes förslaget av protester. Kritiker menade att det är stigmatiserande och oförenligt med idén om allas lika värde. I de två böckerna framstår förslaget dock som betydligt mer rimligt. Lärarna skildras som en pressad yrkesgrupp, utsatta för elever som inte bara stör undervisningen utan också utmanar deras auktoritet.

Båda böckerna ger en dyster bild av den svenska skolan, men från olika håll. Den ena är en satirisk och ibland brutal uppgörelse med en kaotisk vardag. Den andra är en allvarlig berättelse om hur gängvåld och sorg tränger in i unga människors liv. Tillsammans illustrerar de en samhällsdebatt som sträcker sig långt utanför litteraturen.