Tyst och drabbande om palestinska folkets kamp

I den ordlösa föreställningen ”Marklyft” får musiken bära berättelsen. Regissören Bashar Murkus har skapat ett motståndsverk som kretsar kring det palestinska folkets kamp, skriver Maina Arvas i en recension i Dagens Nyheter.

Föreställningen bygger inte på talat språk. I stället förs dramat framåt av ljud, tystnad, musik och kroppar. Valet att avstå från ord är medvetet. När palestinska röster ofta reduceras till rubriker och statistik blir den ordlösa formen ett sätt att skapa en egen berättelse, utan att underordna sig en världsbild där vissa erfarenheter måste formuleras på andras villkor.

Bashar Murkus är en av de mest uppmärksammade palestinska regissörerna i dag. Han är född i Haifa och är en av grundarna av Khashabi Theatre, en oberoende scen som vuxit fram för att ge rum åt palestinsk scenkonst. Hans tidigare produktioner har turnerat internationellt och utforskat teman som minne, exil, våld och motstånd. Med ”Marklyft” fortsätter han den linjen, men väljer en mer abstrakt och associativ form.

Titeln syftar på styrkelyftsövningen marklyft, där en skivstång lyfts från golvet. Det är en enkel, fysisk handling som kräver styrka, teknik och uthållighet. Den blir en metafor för den palestinska vardagen: att ständigt lyfta en tung börda, att gång på gång resa sig och fortsätta. På scenen bärs denna tyngd av kroppar som både är individuella och kollektiva. De gestaltar enskilda människor, men också en historia av förlust och fördrivning.

Musiken har en avgörande funktion. Enligt Maina Arvas är musiken rösten i den ordlösa föreställningen. Den ger struktur åt scenerna, skapar stämningar och förmedlar det som orden inte kan nå: sorg, vrede, hopp och längtan. Musiken blir på så sätt ett språk i sig, ett språk som inte är beroende av översättning. Det gör också att föreställningen kan nå publik över hela världen, oavsett modersmål.

Den ordlösa formen är dessutom en del av en bredare trend inom internationell scenkonst. Allt fler teatrar arbetar med visuella och ljudbaserade uttryck som kan turnera över nationsgränser och möta nya publiker. Den internationella turnémarknaden har också blivit mer mottaglig för den här typen av verk, eftersom de är lättare att anpassa till olika scener och sammanhang. För palestinska artister, som ofta möter hinder för resor och fri rörlighet, är denna arbetsform både praktisk och politisk. Den gör att verken kan leva vidare även när de fysiska rummen är stängda.

Palestinsk teater har en lång historia av att skapas under svåra villkor. Scenkonsten har fungerat som ett sätt att bearbeta ockupation, exil och vardagsvåld. Föreställningar sätts ofta upp med små resurser, och artister arbetar i ett landskap där yttrandefrihet och rörelsefrihet inte kan tas för givna. ”Marklyft” är en del av denna tradition, men den bryter också med den. Här finns inga talade vittnesmål eller dokumentära scener. I stället används symboler, rytm och repetition för att skapa mening.

Föreställningen får en särskild aktualitet genom det pågående kriget i Gaza och det ökade våldet på Västbanken. Palestinsk självbestämmande är återigen i centrum för världspolitiken, och kulturen blir ett sätt att vittna om vad som händer. Konsten blir ett minnesarbete, en plats där det personliga och det politiska flätas samman. Murkus gör inte anspråk på att tala för alla palestinier. Hans motstånd är personligt, formulerat genom estetiska val snarare än genom politiska budskap.

Maina Arvas lyfter i sin recension fram verket som just ett sådant personligt motståndsverk. Hon skriver att Murkus utgår från sin egen position och låter musiken och kropparna bära fram berättelsen. Det är en konstnärlig hållning som skapar distans till de förenklade bilder som ofta präglar rapporteringen om Mellanöstern. Genom att avstå från ord tvingar han publiken att lyssna på ett annat sätt.

”Marklyft” är ett exempel på hur teater kan skapa rum för eftertanke i en tid av höga ljud och snabba nyheter. Verket visar att kampen för rättvisa också är en kamp om berättelsen. Och att den berättelsen, trots allt, fortfarande kan ta plats på en scen – även utan ord.