Björn Wiman: Det finns liv efter döden – men hur ser det ut?

Gravstenarna i Gamla kyrkoparken i Helsingfors bär inskriptioner från 1700-talet där döden beskrivs som en övergång till ”en bättre verld” eller ”et betre lif”. När lönnlöven faller och allhelgonahelgen inleds får de gamla orden en särskild laddning. Några kvarter bort har konstmuseet Ateneum öppnat utställningen ”Arcana Borealis” – ungefär Nordens fördolda hemligheter – som undersöker hur kvinnliga konstnärer sedan slutet av 1800-talet har förenat konst, esoterik och andlighet.

I utställningen ingår verk av Hilma af Klint och Tyra Kleen. Af Klint, som under senare år uppmärksammats internationellt, skapade sina abstrakta bildvärldar i början av 1900-talet med inspiration från spiritism och teosofi, men verken blev kända långt efter hennes död. Tyra Kleen var en annan av tidens esoteriskt intresserade kvinnliga konstnärer. Därutöver visas många mindre kända namn. Gemensamt är teman som människans förhållande till kosmos, livet efter döden och själens odödlighet. Utställningen lyfter fram en tradition som länge hamnat i skuggan av den manliga konstkanonen.

Samtidigt kastar utställningen ljus över dödsmotiven i Finlands konsthistoria. Albert Edelfeldts ”Ett barns likfärd”, Hugo Simbergs symbolistiska bildvärldar och Akseli Gallen-Kallelas ”Leminkäinens moder” ingår i samma sammanhang. I Gallen-Kallelas målning från Kalevala väcks hjälten Leminkäinen till liv av sin mor genom kärlek, solens strålar och ett magiskt bi. I en etsning av den finländska konstnären Hilma Flodin söker Döden och ett litet barn tröst hos varandra.

Under allhelgonahelgen aktualiseras döden också i bokutgivningen. Den postuma boken ”När jag dog” av den svenske författaren och journalisten Per Svensson har nominerats till Augustpriset, och den norske författaren Karl Ove Knausgård har kommit med en ny del i romanserien om Morgonstjärnan, ”Jag var länge död”. De båda titlarna väcker frågan: om de döda talar, vem är det då som talar – och från vilken plats?

En som försöker närma sig frågan vetenskapligt är läkaren och docenten i neurokirurgi Pekka Mellergård. Han är också kristen, och i boken ”Vart tar själen vägen?” vill han överbrygga klyftan mellan tro och vetande. Utgångspunkten är nära-döden-upplevelser, ett fenomen som länge varit känt men som under de senaste decennierna fått förnyad uppmärksamhet både i medicinsk forskning och i populärkultur. Gemensamt för många upplevelser är en känsla av frid, färder genom en tunnel mot ljuset, möten med avlidna närstående och upplevelser av att sväva utanför den egna kroppen.

Den vanligaste föreställningen är att människan är en själ i en kropp och att själen lämnar kroppen när döden inträder. Mellergård menar att själen har sin grund i hjärnans processer. När hjärtat stannar ökar hjärnaktiviteten dramatiskt under den tid det tar innan döden definitivt inträder. Perceptionsförmågan ersätts av okontrollerade intryck, ett slags neurologiskt fyrverkeri i en hjärna som håller på att kollapsa. Mycket talar för att det är dessa processer som ligger bakom nära-döden-upplevelserna.

I boken liknar han hjärnan vid ett lager. En döende hjärna klarar inte längre att sortera intryck och minnen, utan de kastas omkring huller om buller. Men dörren till lagret kan också öppnas, så att den som befinner sig där inne får syn på en annars dold sida av verkligheten. Nära-döden-upplevelserna blir på så sätt sprickor i tillvaron. Många som genomgått dem beskriver att de förlorat rädslan för döden. Mellergård återger bland annat en cancerpatient som efter ett hjärtstillestånd vaknade upp glad och lättad, med en känsla av samhörighet med alla människor.

Även i skönlitteraturen fortsätter döden att vara närvarande. I Knausgårds romanserie upphör döden när en mystisk stjärna dyker upp på himlen. I den världen kan djävulen röra sig i ett fritidshusområde på norska Vestlandet, och de döda vandra på Oslos gator. ”Vi plockas bort den ena efter den andra”, säger Syvert i romanen. Hans bror Joar möter en granne som varit död i flera veckor. ”Det är ni som är de döda”, säger hon.

Mellergård stänger inte dörren till det okända. I slutet av boken skriver han att han inte kan låta bli att fråga sig om verkligheten är större än vad vi med vår vanligtvis välorganiserade hjärna uppfattar. Döden skapar förutsättningar att ana något större där utanför. På Ateneum möts konsten, forskningen och de gamla gravvårdarnas löfte om en bättre värld. Mirakel behöver inte strida mot naturen – snarare mot vad vi hittills vet om naturen.