Civil Polis brukar beskrivas som ett band, men är minst lika mycket ett pågående konstprojekt. Antalet medlemmar är okänt – kanske en handfull, kanske flera hundra, beroende på hur man räknar. Alla är namnlösa. Anonymiteten är både ett skydd och ett statement, ett sätt att avskaffa artisten som individ – eller, tvärtom, göra artisten större än individen.
Bakom projektet finns managern Kristofer Andersson, till vardags skribent och förläggare. Han berättar att medlemmarna är rädda för att bli ”för trevliga” i hemmiljö, men lovar att de som dyker upp verkligen ingår i bandet – till skillnad från när ett helt annat band en gång skickades till Oslo i deras ställe. Andersson vill vara snäll, trots att han menar att livets mening är att jävlas med Dagens Nyheter.
Sedan starten har Civil Polis hunnit ge ut två album och ett par EP-skivor. Musiken beskrivs som stökig, sprungen ur dansmusik, men rymmer lika delar pop, progg och experimentella utsvävningar. Texterna påminner om modern svensk poesi med inslag av nonsens och punklyrik. Utöver musiken producerar kollektivet manifest och pamfletter, och vägrar Spotify – en position som blir allt ovanligare i en streamingdominerad musikindustri. De propagerar för inkludering, men på ett så snårigt sätt att det sannolikt alienerar många som skulle behöva dem.
När intervjun äger rum dyker två unga män upp. De ser ut ungefär som om de sovit i en trappuppgång. De presenterar sig med olika alias – Anton, Erik, Gustav – men har själva inte riktigt koll på vilka namn de använder. Den ene har en mössa, den andre en tröja där han med silvertejp skrivit ”avslöja oss så dör vi”. I texten kallas de Civil Polis 1 och Civil Polis 2.
Anonymiteten har en genomtänkt musikhistorisk grund. Civil Polis 1 pekar på två tydliga fåror: en anonym och en identitetskopplad. Dansmusik och äldre folkmusik har ofta betonat det sociala kollektivet, medan ”Dylan-spåret” – en man med gitarr, identitet och autenticitet – har kommit att dominera. Anonymiteten fungerar dessutom som ett musikaliskt skyddsnät, särskilt inom den kulturförening som ligger bakom projektet.
– Det blir ingen personlig misstanke. Om någon har målat en tavla är det inte lika mycket: ”Titta på mig, här är jag, se vilken bra person jag är.” Då kan folk bara kolla på tavlan, säger Civil Polis 2.
Men kan en kollektiv kultur upprätthålla någon form av kvalitetskontroll? Jo, menar bandet. Civil Polis blir en identitet i sig, en överordnad idé – ”ett litet moln av ideal” som medlemmarna förhåller sig till, med ett inbyggt kvalitetstänk.
Att ta sig fram till musiken kräver dock en hel del jobb. Vägen går via en retroironisk hemsida, ett chattforum, olika manifest, en medvetet frånstötande estetik och stökiga beats. Först därefter öppnar sig de fina texterna. Det handlar om att värdesätta det man kämpat för, menar Civil Polis 2:
– Man måste nog ha tusen olika filter och hinder för att kunna hålla kvar renheten i någonting. Om det bara finns där, så delas det och approprieras och blir så lätt att ta del av. Det är som en defensiv antivirusgrej. För att man inte ska bli en del av algoritmerna och allting.
Risken finns förstås att lyssnare går vilse bland hindren och aldrig når musiken. Men så fungerar det, menar Civil Polis 1: folk hittar fram till olika saker. För en skrivande människa blir texterna kärnan, för någon annan konceptet.
Det politiska i projektet är tydligt, men svårtytt. Ilskan och bitterheten är egentligen ångest – samhällelig ångest, säger Civil Polis 2. Protesterna riktar sig mot att musiken förlorat sitt samhällsvärde:
– Det känns som en intern referensgrej, att det bara är musiker som pratar med musiker. Musiken refererar till musik. Ett självreferenssystem. Som barn förundrades man över musik och tyckte det var så sjukt fett. Sedan blev det snabbt kopplat till en massa saker man inte tyckte om, som posering, sociala medier, algoritmer och mätbarhet. Det har blivit en nedsmutsning av någonting man såg som heligt, säger Civil Polis 1.
Civil Polis 2 beskriver musiken som den riktiga spirituella kopplingen till omvärlden:
– Det politiska har att göra med hoppfull idioti i strävan mot något gott, i kontrast till ångest och bitterhet. I vreden lever glädjen.
I september släppte Civil Polis sin senaste skiva ”Våldsvågen”. Den 17 oktober spelar de på Oceanen i Göteborg, en välkänd scen för experimentell och progressiv musik. För ett kollektiv som konsekvent vägrar strömningstjänster och algoritmer är det en passande hemvist.
