I ”Afterlife” rinner dansarna som vatten

Skånes Dansteater i Malmö har förvandlat sitt scenhus till en dunkel simhall inför urpremiären av ”Afterlife”. I en recension i Dagens Nyheter skriver Maina Arvas att dansarna fungerar som vattnet som rinner och strömmar, medan de närmast spexigt klädda figurerna skapar en kontrast till detta flöde.

Föreställningen utspelar sig i ett tillstånd där vatten, kropp och död möts. Simhallen är ingen kuliss, utan en miljö som sätter dansarna i rörelse. Arvas beskriver hur den mörka salen gör att blicken riktas mot kropparnas kvalitet: mjuka övergångar, ständiga riktningsförändringar, en rörelse som inte vill stanna. De mer teatrala figurerna bryter av med något nästan karnevaliskt. På så sätt balanserar verket mellan det suggestiva och det lekfulla, något som recensenten framhåller som centralt.

Skånes Dansteater har sedan starten haft ett regionalt uppdrag. Teatern ska producera dans av hög konstnärlig nivå och göra den tillgänglig för publiken i Skåne. Med bas i Malmö samarbetar den med koreografer och konstnärer från flera länder. Att urpremiären av ”Afterlife” sker just i Malmö är betydelsefullt. Staden har en stark fri scenkonstscen, men en fast institution för samtida dans är mer ovanlig. Satsningen bekräftar att Malmö är en plats där nya verk skapas, inte bara tas emot.

Vatten är ett vanligt återkommande motiv i samtida koreografi. Det kan symbolisera rening, dröm eller upplösning. I ”Afterlife” blir vattnet också en konkret scenografisk utgångspunkt, något som dansarna måste förhålla sig till med hela kroppen. Den här typen av rumsbaserat arbete har blivit allt vanligare på europeiska dansscener. I stället för att låta berättelsen styra verkens utformning lägger många koreografer rummet, ljuset och ljudet till grund. ”Afterlife” är ett tydligt exempel på den hållningen.

Maina Arvas lyfter i sin recension fram mötet mellan två rörelseregister. Dels finns den strömmande, mjuka dansen, som kan föra tankarna till vatten. Dels finns figurerna i sina nästan spexiga kostymer, som tillför något teatralt och oväntat. Recensenten uppskattar att föreställningen inte väljer sida i det mötet. Den låter allvar och spel finnas samtidigt, utan att det ena förminskar det andra.

För teatern innebär urpremiären en fortsättning på en linje av nyskapad dans. För publiken i södra Sverige är det ett tillfälle att se ett verk som utnyttjar den samtida dansens möjligheter till scenografi, rörelse och stämning. ”Afterlife” handlar ytterst om livets sköra gränser, men gör det genom kroppar, kläder och mörker snarare än genom förklarande texter. Med den här uppsättningen visar Skånes Dansteater att den regionala dansscenen har både bredd och mod att ta itu med existentiella frågor.