Flanerande ”Doggerland” är en ren motståndshandling

Den senaste tiden har svenska konstvärlden och filmkretsar riktat blicken mot ett verk som rör sig oväntat fritt mellan genrer. Det handlar om Kim Ekbergs svartvita drama, en berättelse om en man på drift i tillvaron. I en ny recension beskriver Fredrik Sahlin verket som ett analogt drama som sjunger långsamhetens lov – en formulering som fångar både mediets form och verkets inre rytm.

Verket, som ännu inte haft bred premiär, har redan skapat diskussion genom sin ovanliga blandning av fiktion, bildkonst och dokumentär. Enligt tillgängliga uppgifter följer dramat en namnlös man vars tillvaro präglas av rotlöshet. Han vandrar genom landskap och stadsmiljöer, sökande efter något som aldrig riktigt definieras. Berättelsen är sparsmakad, med stort fokus på bildernas komposition och stämningar snarare än dialog och traditionell dramaturgi.

Kim Ekberg har tidigare arbetat i gränslandet mellan stillbild och rörlig bild, men detta verk tycks vara hans mest ambitiösa satsning på att låta de två uttrycksformerna smälta samman. Det analoga filmspråket, med dess korn och ofullkomligheter, blir här inte en nostalgisk detalj utan en bärande del av berättandet. Det ger en påtaglig känsla av fysiskt material, av tid som faktiskt passerar – något som digital film ofta jämnar ut.

Fredrik Sahlin, som skriver för en publik med intresse för konst och kultur, menar att verkets styrka ligger just i dess vägran att skynda på. I en tid av klippta känslor och snabba flöden vågar Ekberg hålla kvar ögonblicket, låta kameran vila, låta tystnaden tala. Enligt Sahlin blir betraktaren på så sätt delaktig i mannens vilsenhet, inte genom att följa en handling utan genom att uppleva samma tid som rinner undan.

Det är en utmanande hållning, och den väcker frågor om vad en berättelse egentligen ska vara. Inom samtida svensk film och konst har trenden under 2020-talet gått mot allt mer narrativa, ofta långa format, inte sällan med dokumentära bottnar. Fenomen som ”slow cinema” och den så kallade essäfilmstraditionen har fått förnyat intresse, både hos publik och kritiker. Ekbergs verk kan ses som en del av denna utveckling, men med en starkare koppling till den bildkonstnärliga praktiken – verket har mer gemensamt med videokonst på ett museum än med en traditionell biograffilm.

Marknaden för den här typen av experimental media är begränsad men etablerad. Visningssammanhang som konsthallar, gallerier och festivaler för experimentfilm har under senare år sett ett ökat engagemang. Samtidigt kämpar flera aktörer med finansiering, då offentliga bidrag och internationella samproduktioner är avgörande för att projekt av detta slag ska bli verklighet. För Ekberg, som är verksam i en generation konstnärer som vuxit upp med digital teknik, blir valet av analogt material också en medveten markering – en motvikt till den perfekta och lättredigerade yta som dominerar samtidskulturen.

Kritikermottagandet är ännu inte fullständigt kartlagt, men Sahlins recension lär få genomslag. Den publiceras i ett medium med relativt bred läsekrets och kan komma att avgöra verkets fortsatta spridning. Om det rör sig om en film, en videoinstallation eller ett hybridformat är ännu inte helt klarlagt; enligt uppgifter har verket visats i såväl pågående utställningar som slutna visningar.

Det faktum att verket beskrivs som ett drama för tankarna till mänskliga villkor i stort. Mannen på drift kan läsas som en symbol för samtidens rotlöshet – en människa utan förankring i det som en gång kallade trygghet. Ekbergs metod att låta fiktionen skavas mot dokumentära inslag, som till synes autentiska miljöer och situationer, understryker osäkerheten i vad som är iscensatt och vad som är verkligt. Det är en approach som blivit allt vanligare i nordisk konst, inte minst i verk av yngre konstnärer som arbetar med närhet till verkligheten men utan att för den skull överge det poetiska.

För den som vill förstå vart svensk konstfilm är på väg, kan Kim Ekbergs verk vara en viktig signpost. Det visar att det fortfarande finns utrymme för långsamhet och reflektion, samtidigt som det utmanar invanda föreställningar om genrer och medier. Fredrik Sahlins lovord om att dramat sjunger långsamhetens lov är därmed inte bara en recension – det är ett inlägg i debatten om konstens tempo och betydelse.

Hur verket tas emot av en bredare publik återstår att se. Men redan nu står klart att Kim Ekberg har skapat ett verk som tvingar oss att stanna upp – och i en tid av ständigt flöde är det i sig en bedrift.